En vandring i det välbekant okända
Mohamed Omar tar ett nacksving på föreställningen om Dikten och blandar vemod med taktfast sväng.
Mohamed Omars diktsamling ”Skymning öfver Upsala” består av små poetiska berättelser. Här finns en utgångspunkt, ett avstamp som vi nickar igenkännande åt, när berättelsen plötsligt tar en tvär vändning in i det okända och säregna.
Du går runt hörnet och stöter på en person du tror dig känna igen. Han bär på samma drag som du själv. Men han är från en annan tid och ett annat rum.
Språket löper linjärt och koncentrerat, som länkar i en kedja. Här möter vi svarte baronen, egyptologen och andra udda existenser. Det banala bryts mot det absurda.
Vi befinner oss på för uppsalabor välbekanta platser. Miljön växlar från proletär stadsdel till akademisk högborg. Människan i dess olika skepnader utforskas och under resan stannar vi upp när vi stöter på minnets taggar. Pusselbitar i det som formar vårt medvetande.
Omar har bland annat jobbat som lokalvårdare, vaktmästare och taxichaufför. Tillvaron upplevs ur olika perspektiv.
Ensamhetens ödslighet ekar mellan stroferna i ”Min pappa Kung Lear”. Invandraren som just anlänt från Kenya en kall vinterdag; ”Från sitt fönster såg han kyrkogården. Svartklädda gestalter förättar begravning på ett främmande språk. Snön föll. Det var första gången han såg snö”.
Där finns en sökande, varlig ton parad med det humoristiska och ängslan för morgondagen.
I dikten ”Den kommande människan” får nyfikenheten över ett gammalt porträtt författaren att söka vidare. Det visar sig vara en gammal professor i exegetik. En reaktionär stofil som håller fast vid bibelns skapelseberättelse och bara har förakt över för Darwins utvecklingslära men som en dag tvingas delta i promotionen av Darwins tyska lärjunge, Ernst Haeckel. ”– då smattrade i ett nu en stark applåd – och det inför själfva altaret”.
Galghumorn över taxichaufförens osäkra sits skymtar i dikten Påskafton. ”Som mina kollegor brukar säga: ’Man tjänar mer på att samla burkar’. Då invänder alltid någon: ’Ja men vi har det bekvämare i bilarna’”.
Diktläsning har en aura av något högtidligt över sig, något som avnjuts i tysthet till kandelabrars sken och med tankfulla min. Omar tar ett nacksving om denna vanföreställning. Här smälls stroferna av med taktfast sväng. Dråpligheten kastar sig över humorn och i bakgrunden doar vemodigheten.
”Skymning öfver Upsala” tål att läsas både på bussen till jobbet och i solstolen på stranden.