Det nödvändiga våldet

I Göran Hugo Olssons film ”Om våld” ser vi nio scener ur den antikoloniala kampen. Filmen är baserad på material från bland annat Sveriges Televisions arkiv. Vi förevisas klipp där svenska missionärer och företagsledare uttrycker sig kring sin närvaro i Afrika på ett sätt som är både avslöjande, upplysande – och upprörande. Över bilderna lägger sig text skriven av Frantz Fanon. De är hämtade ur boken ”Jordens fördömda”(1961), det avsnitt som på svenska heter just ”Om våld”.

På 1960-talet kom Fanon att betraktas som en framstående antikolonial revolutionsteoretiker, snäppet efter Mao Tse Tung, Che Guevara och Ho Chi Minh.

I dag har Fanons analyser av rasism, avkolonialisering och postkolonialism stor betydelse. Faktum är att Fanons teorier kan appliceras direkt på den aktuella svenska debatten. Inom sociologin är Fanons teorier tillämpningsbara i frågor kring integration och organisering underifrån.

Frantz Fanon föddes i Fort-de-France i Martinique, var en fransk psykiatriker, filosof och debattör, förmodligen en av de mest betydande teoretikerna kring den västerländska imperialismen och avkolonialiseringen.

Han kom ut med två böcker som fick stort genomslag: Jordens fördömda och Svart hud, vita masker. Fanons teorier var starkt präglade av marxism och ett psykoanalytiskt perspektiv vilket är förståeligt med tanke på att han var psykiatriker. Centralt i Frantz Fanons psykoanalytiska perspektiv är att han hävdade att det första en förtryckt måste göra för att kunna göra motstånd är att sluta se sig själv ”med den vite mannens ögon”, som underställd.

Fanon ansåg att våld var en nödvändig och strategiskt korrekt metod för att befria den kolonialiserade världen. Han såg våldet som en renande kraft som återger de förtryckta deras värdighet och stolthet. De ska förändra samhället i grunden och ”göra dem som gått längst bak i ledet till ledare, att låta dem klättra upp för de trappsteg som kännetecknar ett organiserat samhälle”.

Här brister både Fanon och Göran Olsson i tydlighet. De pekar inte uttryckligen ut socialismen som alternativ till kapitalismen. 

Fanons texter illustreras med journalfilmer hämtade ur SVT:s arkiv. Filmen innehåller ett rikt material. Vi dras in i slutskedet av självständighetskriget i portugisiska kolonierna Moçambique, Angola och Guinea-Bissau. Vi träffar vita bosättare i 1970-talets Rhodesia. Vi möter svenska missionärer i Tanzania och ser bitar ur reportaget ”Svart vecka i Nimba” från strejken vid liberiansk-svensk-amerikanska Lamco:s järnmalmsgruva i Liberia.

Borgerliga kritiker har svårt för Fanons texter i filmen. De tycker att det blir för mycket plakatfilm. I en intervju för SVT svarar Göran Olsson sina kritiker:

”Har man ett budskap så tycker jag att jag vill göra det tydligt, jag skriver det och säger det och samtidigt bankar jag in det! Det var tabu förr i tiden med sådan plakatteater, men jag tycker att det är dags nu. Och har man en analys som håller för det sättet att kommunicera då ska man använda det. Så jag vill inte gå runt det genom identifikation som man gör i film, eller representation, utan jag vill göra så här: Jag tycker det här och nu skriver vi det på hela jävla duken.”

I förordet riktar Gayatri Spivak kritik mot att Frantz Fanon i sina analyser av den antikoloniala kampen inte behandlar det feministiska perspektivet. Den kritiken är berättigad. Efter frigörelsekampen segrat har de befriade länderna återgått till de patriarkala strukturer som rådde innan befrielsekampen inleddes.

Göran Olsson kompenserar i någon mån denna brist i Fanons text genom att låta några kvinnliga gerillakämpar komma till tals. Men detta klipp är alldeles för tunt. Det ger inte tillfredsställande svar på vilken roll den feministiska kampen borde spela för att koloniala frihetskampen ska frigöra både män och kvinnor.

Göran Olsson lyckas bra med att behålla textkänslan och budskapet. Det är bra att Göran Olsson lyfter fram Fanons teorier. De är i högsta grad aktuella. Min förhoppning är att Om våld ska inspirera en ny generation att studera Fanons arbeten.

Göran Wahlén