Den ständigt närvarande gruvan

Det kan knappast ha undgått någon filmintresserad att arbetarklassen har fått ta ovanligt stor plats i filmen de senaste åren. Bland andra tårdrypande ”Svinalängorna”, kolsvarta ”Odjuret”, politiska ”Äta sova dö” och nyligen ”Mig äger ingen” efter Åsa Linderborgs roman med samma namn.

”Ömheten” sällar sig till denna rad av filmer, men skiljer även ut sig genom sitt långsamma och avdramatiserande berättande, och sitt oerhört vackra foto.

Sofia Norlins långfilmsdebut har ingen övergripande handling från A till B, utan ger oss bara små glimtar ur fem unga personers liv, från vinter till vår i Kiruna. Markus vill ha en egen verkstad, men blir utslängd från fordonsprogrammet, och tvingas ner i gruvan.

Zerin fyller sjutton, och utforskar världen genom kameralinsen. Daniel älskar och hatar sin pappa. Emma utforskar naturen, och filosoferar över hur livet i Kiruna en gång började. Helena flyter med, existerar, betraktar och upplever.

Norlin är en oerhört skicklig berättare. Trots att filmen inte är längre än 80 minuter, och trtos att tempot är lågt, låter hon oss komma några av karaktärerna väldigt nära. Ibland så nära att det känns som att vi tjuvkikar. Markus och Helenas ömsinta stund i Markus bil känns väldigt äkta, tack vare skickligt kameraarbete och fantastiskt skådespeleri.

Skådespeleriet är imponerande från alla parter. Markus spelas av Sebastian Hiort af Ornäs som spalade titelrollen i Babak Najafis ”Sebbe”, och Zerin spelas av Lina Leandersson som vi såg som vampyren Eli i Tomas Alfredssons ”Låt den rätte komma in”.

De övriga tre är debutanter, men gör alla ett fantastiskt jobb. Särskilt bör Alfred Junttis nästan helt repliklösa gestaltning av Daniel framhållas. Det är scenerna med honom som dröjer sig kvar allra längst efter att filmen tagit slut.

Den omgivande naturen är ständigt närvarande. Kameran sveper långsamt över de norrländska vyerna, och naturen blir som en helt egen karaktär – ömsom vacker och fridfull, ömsom mystisk och hotfull.

Och hela tiden finns gruvan där. Den smälter samman med naturen i de långa miljöbilderna, och är lika vacker som fjällen. Men framförallt gör den sig påmind genom skakningarna i marken. Sprängningarna som underminerar marken, och tvingar hela staden att flytta.

Gruvan som föder människorna är samma gruva som förstör marken, och tvingar dem bort från deras hem. En allegori över det kapitalistiska samhällssystemet och vårt förhållande till det.

Ömheten är inget mindre än en fantastisk film. En upplevelse utöver det vanliga, och troligen årets bästa svenska film.

Tyvärr är det här den typen av film som många pratar om, men få ser. Så ska ni gå på numera traditionsenlig julhelgsbio, är det ”Ömheten” ni ska se, inte Hollywoods årliga storfilmsskräp.