Hoppa till huvudinnehåll
Av
artur.szandrowski@proletaren.se

Bland spioner och humanister

Spiondramat Deutschland ’83 kommer med säkerhet att spåra ur. Men man vill se på när det händer.


SVT:s nyinköpta perioddrama Deutschland ’83 utspelar sig, som titeln antyder, 1983 när det kalla kriget var som hetast. Amerikanska Pershing II-missiler skulle snart placeras i Västtyskland med tänkta mål i öst.

Mitt i detta politiska storspel hittar vi den unge östtyske gränssoldaten Martin, spelad av den tvålfagre Jonas Nay, själv född efter ”murens fall”. Han värvas som spion av sin moster och får klä sig i rollen som Moritz Stamm, nybliven adjutant till en västtysk general.

Hans jobb är att samla all information om Natos anfallsplaner och den kärnvapenattack man befarar kommer ske inom kort.

Han blir hårt drillad av den östtyska underrättelsetjänsten, som framställs i oproportionerligt hänsynslös dager. Intet nytt under den liberala historiesynen.

Man hade tyckt att det bara kunnat stanna vid en sympatisk östtysk protagonist med ädel agenda. Men det ”forna öst” får ju inte framstå som alltför schysst.

Hur kalla kriget lever kvar i västerlandets ”kollektiva medvetande” syns tydligt i till exempel brittiska The Guardians recension av serien, där de skriver att det känns ”glädjande att heja på de onda”.

Serien lyckas dock ganska väl med att porträttera amerikanerna som de krigsivrare de faktiskt var (och fortfarande är). Galenpannan Reagans hotfulla retorik togs på allvar i öst och väckte en genuin rädsla för ett förestående kärnvapenkrig. Även om Washington höll i trådarna fanns det gott om krigsivrare även i Västtyskland.

Många Natovänner samlades under parollen ”Lieber ’ne Pershing im Garten als ’ne SS-20 auf’s Dach” – Hellre en Pershing i trädgården än en SS-20 i taket. Det sistnämnda får vi inte se mer än skymtar av, men man uppfattar ändå att serien spelar något slags kålsuparkort.

En ansats till intressant kritik görs i det försiktiga ris som riktas mot hur starkt påverkat Västtyskland blev av den amerikanska närvaron. Den var som bekant inte bara militär. Jänkarna introducerade Västtyskland för sin alldeles säregna typ av konsumtionshets och objektifiering.

Även Martin blir lockad av västerländska konsumtionsvaror under sitt spionuppdrag. Det var det ju förstås också många från öst som blev. Warszawapaktländernas politiker underskattade säkert läsk- och hemelektronikutbudets dragningskraft hos de mindre ideologiskt sinnade.

Vi bjuds på några roliga episoder som spelar lite på någon sorts förutfattad östtysk ”naivitet” men ingen egentlig ansats görs till att nämna de politiska och ekonomiska skeenden som låg bakom östs konsumtionsvaruunderskott och västs groteska överflöd. Bara lite pliktskyldig skräpmatskritik. Allt ur ett liberalt perspektiv.

Perspektivet bekräftas ytterligare när den västtyska fredsrörelsen får axla ”hjälterollen”.

Fredsrörelsen var en heterogen massa som huserade många progressiva element, några undergrupperingar hade till och med en uttalat socialistisk agenda men rörelsen i stort stod alltjämt på en borgerlig humanistisk grund. Detta gör den till en idealisk hjälte för ett borgerligt tv-drama.

Liberaler älskar ju ickevåldsförespråkare som inte ifrågasätter ägandeförhållanden. Ta deras främste gunstling Ghandi som exempel.

Seriens skapare är det tysk-amerikanska paret Anna och Jörg Winger. När Jörg Winger tjänstgjorde inom den västtyska militären var hans jobb att lyssna på sovjetisk radiotrafik.

Varje jul fick alla som arbetade på hans avdelning personliga julhälsningar upplästa i sändningarna som de avlyssnade. Någon på den västtyska basen var alltså mullvad, en spion som läckt deras namn till motståndarsidan. Detta kom att bli inspiration för serien.

Det amerikanska perspektivet står den liberala journalisten Anna Winger för.

Som perioddrama betraktat har serien många kvaliteter. Jag har ”turen” att sitta på någon typ av epoksfetisch för åttiotalet. Därmed njöt jag stort av både musiken, klädvalen och miljöskildringarna.

Men jag har förstås full förståelse för den överväldigande majoritet normalt funtade människor som inte delar detta intresse.

Serien går alltså att uppskatta för dess yttre egenskaper. Det faktiska innehållet känner jag mig dock mycket kluven till. På det stora hela är väl Deutschland ’83 mer nyanserad än de flesta skildringar av kalla kriget, särskilt i sitt porträtterande av Natos agerande, även om det inte säger särskilt mycket.

Att det är den första tyskspråkiga serie som visats på amerikansk tv får man kanske också se som någon typ av kulturgärning.

I skrivande stund har SVT bara sänt tre avsnitt. Jag misstänker starkt att serien kommer att spåra ur fullständigt mot slutet. Som led i något slags oförklarligt självskadebeteende vill jag faktiskt se på när det händer.
Fakta

Bland spioner och humanister

TV-serie
  • Deutschland ’83
  • Av Anna och Jörg Winger
  • I huvudrollerna: Jonas Nay, Maria Schrader, Alexander Beyer, Sylvester Groth, Nikola Kastner, Sonja Gerhardt