Att förneka sitt ursprung

Publicerad 20 mars 2017
Sameblod ger tittaren en inblick i 1930-talets rasbiologiska tankevärld, ett område där Sverige utmärkte sig särskilt.
Sameblod ger tittaren en inblick i 1930-talets rasbiologiska tankevärld, ett område där Sverige utmärkte sig särskilt.

Ett dystert mästerverk går att finna i Amanda Kernells långfilmsdebut Sameblod.

Fakta och bakgrund
Film
  • Sameblod
  • Av: Amanda Kernell
  • I huvudrollerna: Lene Cecilia Sparrok, Hanna Alström, Anders Berg, Mia Sparrok m fl

I sameskolan får eleverna lära sig svenska psalmer och att hylla den svenska överheten.

Den omtalade och prisade långfilmen ”Sameblod” är en gripande och grym film. En film som visar på den rasism som förekommer. Hur människor försöker klippa banden till sina kulturella rötter för att bli accepterade, men ändå står utanför.

Ramberättelsen är den åldrade Christina som ytterst motvilligt återvänder till sin syster Njennas begravning. Återblickar till uppväxten på 30-talet. Skolgången i sameskolan som även var internat.

Rasismen är uppenbar. Kränkningen när representanter från Statens rasbiologiska institut kommer till skolan för att mäta skallformen på sameungdomarna. Förnedringen att inför klasskamrater, jämnåriga smygtittare, lärare, rasbiologer och fotograf klä av sig och tvingas posera naken.

Huvudpersonen är Elle-Marja. En flicka i tonåren.

Efter pappans död är det meningen att hon ska ta över familjens renskötsel. De rasistiska kränkningarna får henne till att börja med hata de som kränker, men blir snart ett hat mot sig själv och sitt samiska ursprung.

Hennes dröm är studier i Uppsala. Trots bra betyg är hennes lärarinna inte beredd att skriva det brev som skulle kunna förverkliga hennes dröm.

Lärarinnan förklarar att med sitt samiska ursprung passar Elle-Marja inte in i det svenska samhället. Hon tillhör en annan ras.

I sameskolan får eleverna lära sig svenska psalmer och att hylla den svenska överheten. De förbjuds att tala samiska.

Men det är inte frågan om att assimileras till det svenska samhället. Samer skall vara ett pikant inslag.

I en scen i slutet av filmen beklagar några turistande sörlänningar att renskötarna använder sig av moderna maskiner när de samlar ihop sina renar. Anser det provocerande.
De har kommit till fjällen för att uppleva tystnaden.

Elle-Marja flyr till Uppsala. Hon gör allt för att passa in.

Byter namn till Christina. Säger sig komma från Småland. Skapar en livslögn, som ofta krackelerar.

Filmen är ett mästerverk. Dialogen sparsam. Genom sitt uttrycksfulla ansikts- och kroppsspel kan ändå Elle-Marja, suveränt gestaltad av Lene Cecilia Sparrok, spegla känslorna.

Det som verkligen griper tag är relationen mellan Elle-Marja och hennes lillasyster Njenna, spelad av Mia Sparrok (även i verkligheten syster).

Det är Elle-Marja som tar hand om lillasyster när de kommer till internatet.

Talar om att hon inte får prata samiska eller jojka. Tröstar. Låter henne dela säng.

En av de grymmaste scenerna är när Elle-Marja bestämt sig för att förneka sitt samiska ursprung och åka till Uppsala. Hon driver sin syster till tårar när hon kallar samer för smutsiga.

När den åldrade Elle-Marja, Christina, återvänder för att delta på Njennas begravning har hon klippt alla band till sitt ursprung. Påstår att hon inte förstår sydsamiska.

Vid begravningen är Christina, spelad av Maj-Doris Rimpi, tvär och avståndstagande. Hon vill inte vara med. Samtidigt sker en förändring.

Någon dag efter begravningen smyger Christina fram till kistan, lyfter på locket, lutar sig fram över sin döda syster och säger ”förlåt”.

Jan Englund