Absurditeternas mästare
I mellankrigstidens Europa utspelar sig Wes Andersons nya film. En fartfylld historia där lyx och äventyr blandas med hotet från den framväxande fascismen. Filmens karaktär ställer samtidigt frågan; när blir en film politisk? Frågeställningen blottar även regissörens och den amerikanska filmens svagheter.
Mästerregissören Wes Anderson har nyligen haft premiär för sitt nya verk The Grand Budapest Hotel. I filmen får vi följa hotellföreståndaren Gustav H (Ralph Fiennes) som huserar på The Grand Budapest Hotell i det centraleuropeiska landet Zubrowka. Det är 1930-tal och fortfarande sitter borgarklassen och den kvarvarande adeln ohotad.
Filmen börjar dock i en annan tid, närmare bestämt 1968, då en känd författare möter den tidigare piccolon Zero som tjänstgjorde under den legendariske Gustav H. Platsen är densamma men den socialistiska revolutionen har segrat och hotellet har fått en tydlig realsocialistisk prägel.
I samtalet infinner sig en nostalgi över den tid som flytt och en subtil oro över tidens realsocialism. Nostalgiskt berättar Zero om hur hotellföreståndaren förförde äldre överklassdamer.
Här tar filmen sitt avstamp och förflyttas till mellankrigstiden. När älskarinnan Madame D dör ärver Gustav H en ovärderlig målning.
Arvet sätter igång en händelsekedja som driver Gustav H och Zero mot spännande äventyr. Deras antagonister utgörs av arvingarna till Madame D som bokstavligt talat går över lik för att erövra den dyrbara målningen. Trots äventyrets komiska sida tornar mörka moln upp sig över berättelsen.
Det kommande krigets fasor antyds när Division ZZ invaderar Zubrowka. Inte helt oväntat är arvingarna till Madame D en del av divisionen. Fascismen hotar den charmige Gustav H och med honom hela eran av flärd och lättsinne.
Wes Anderson som tidigare har gjort storverk som The Royal Tenenbaums och Moonrise Kingdom är en mästare på absurditeter. I hans filmer penetreras mänskliga laster som sedan sätts i ett socialt sammanhang. Följden blir en hejdlös satir som kryddas med fantastisk dekor och oöverträffbar skådespelarensemble.
Wes Anderson är en av de främsta regissörerna i vår tid, men hans storhet har också en baksida. Trots att Anderson har närmat sig Europa så arbetar han vidare i en tradition som genomsyrar den amerikanska independentfilmen. En tradition som saknar den europeiska filmens samhällstillvända och politiska särprägel.
Anderson är en mästare på form men innehållet får stå tillbaka och sträcker sig enbart till att ironisera över mänskliga tillkortakommanden. Det är även den amerikanska filmens akilleshäl.
Vissa filmskribenter, som Svenska Dagbladets Hynek Pallas, har hyllat Wes Anderson för att han äntligen tar ställning genom att peka ut fascismen och det aktuella hotet som finns i Ukraina, Ungern och Grekland.
Pallas får ursäkta men att peka ut fascism i en film är inte att ta ställning. Fascismen är snarare kuriosa i filmskapandet på båda sidorna av Atlanten. När kampen mot fascismen ska skildras på film är det nästan uteslutande ur ett borgerligt perspektiv med en frånvarande arbetarklass.
Regissörer som Wes Anderson saknar den kritik av kapitalismen som är nödvändig för en djupare förståelse av fascismen. Då är alternativet endast en romantisk tillbakablick på ett flärdfullt mellankrigseuropa då överklassen inte förtrycktes av en realsocialism med jämlikhetsambitioner.