Varför public service?

Sett ur arbetarperspektiv är det mycket som fattas i dagens medieutbud. Främst för att arbetare och arbetarfrågor lyser med sin frånvaro i allt från nyhetsprogram till dramaproduktioner.

Men också för att svensk media är kulturimperialismens megafoner. I en aldrig sinande ström domineras svensk radio och tv av musik, film och underhållning från USA.

Vårt eget språk och tänkande utarmas när imperiets reaktionära världsbild gång på gång gestaltas i våra vardagsrum.

I dessa aspekter misslyckas public service med att agera kärringen mot strömmen. I Aktuellts nyhetsinslag är det lika tomt på arbetare som i TV4:s Nyheterna och precis som i de privatägda kanalerna domineras SVT:s filmutbud av engelskspråkiga produktioner.

Public service misslyckas också med att vara folkets tv och radio i sitt förhållande till kristendom och monarki. En oförsvarligt stor andel av sändningstiden både i SVT och SR upptas av gudstjänster och den som följde uppståndelsen kring prinsessbröllopet häromåret minns att all kritisk granskning av kungahuset var så gott som bannlyst.

Ett public service helt oberoende av politiskt inflytande är naturligtvis en illusion i det kapitalistiska samhället. Riksdag och regering kontrollerar anslagen till och villkoren för public service. SVT, SR och UR är därmed i många avseenden en del av den kapitalistiska statsapparaten.

Många lyfter fram kvalitet och fördjupning som de främsta argumenten för public service existens. Ett mediebolag som inte behöver sälja sina tittare till olika annonsörer kan i lugn och ro ägna sig åt både fördjupning och mångfald.

Enligt detta synsätt är public service ett komplement till de kommersiella kanalerna. Public service ska producera det som marknaden inte kan ge oss eftersom de kommersiella mediebolagen är oförmögna att producera program som vänder sig till en liten grupp specialintresserade tittare och lyssnare.

Inte bara för att det är bredden som ger de stora annonspengarna, utan också för att profiten ständigt måste maximeras. En smal kulturkanal som går runt ekonomiskt på en liten skara trogna tittare är inte intressant för Bonnier.

Men kvaliteten är inte huvudsidan. Om det bara handlar om kvalitet kan vi utan vidare låta liberaler och kulturkonservativa förvandla public service till elitistisk tv och radio för den särskilt politiskt och kulturellt intresserade delen av befolkningen.

Huvudargumentet för public service är istället folkets intresse av tv och radio som står fria från kommersiellt inflytande. På en kapitalistisk mediemarknad är ett starkt och brett public service det minst dåliga alternativet för arbetarklassen.

Vi behöver reklamfria mediekanaler som kan leverera allt från barnprogram på teckenspråk och udda kortfilm till Eurovision Song Contest och VM i fotboll.

Kvalitet och fördjupning är en självskriven uppgift för public service-företagen, men om det smala blir allenarådande kommer stödet för en licensfinansierad gemensam radio och tv att minska och därmed är hela idén med public service i farozonen.

I ett gigantiskt medieutbud blir valet av program allt mer en klassfråga. En viktig uppgift för public service blir därför att skapa kanaler och program som en majoritet av befolkningen har tillgång till och en relation till, något vi kan kalla ”vår radio och tv” och som kan utgöra en plattform för det demokratiska samtalet.