Hoppa till huvudinnehåll
Av
Pensionerad lärare

På jakt efter moralens ursprung

Frans de Waal diskuterar i sin senaste bok Bonobon och tio guds bud den mänskliga moralens ursprung och religionens uppkomst. Det är både läsvärt och tankeväckande.


Frans de Waal är en biolog, zoolog och etolog född i Nederländerna men sedan trettio år tillbaka verksam i USA. Han är numera en av världens mest kända primatforskare och har gett ut en rad böcker.

Han började med studier av samarbete och konfliktlösning mellan däggdjur, vilket ledde honom vidare till forskning kring empatins och andra känslors utveckling hos primater. Men de Waal går vidare i sina funderingar och hamnar i den mänskliga moralens ursprung och religionens uppkomst.

En viss misstänksamhet kan vara på sin plats då biologer uttalar sig om människan. De ser många gånger människan som en social varelse och samhällsbyggare, och visst, människan har i allra högsta grad skapat sina samhällen, men att samhället i sin tur återverkar på människan ser de sällan. Och samhällets uppdelning i klasser med motstridiga intressen har biologerna endast i undantagsfall lagt märke till.

Frans de Waals senaste bok heter Bonobon och tio guds bud, På spaning efter humanism bland primater. Boken är både läsvärd och tankeväckande.

I boken redogör han för en rad nya experiment och rön som gjorts under senare år. Hans studieobjekt är däggdjur, framförallt apor och särskilt schimpansen och dess nära släkting dvärgschimpansen, eller bonobon som den numera kallas. De Waal och hans kollegor har visat att i stort sett alla de känslor som vi ansett förbehållna oss människor finns också hos människoaporna.

Han ger en rad exempel på hur schimpanser och bonoboer kan visa empati, vänskap, solidaritet, samarbetsförmåga, rättvisepatos och impulskontroll men också medlidande, tröst, sorg och en vilja att straffa ”regelbrytare”. De Waal menar att det inte finns någon kvalitativ skillnad utan snarare endast en gradskillnad mellan djurs och människors känslor.

Idag är detta kanske inte så kontroversiellt men för några årtionden sedan var uppfattningen starkt ifrågasatt. Psykologen och behavioristen Burrhus Skinner uttryckte till exempel att djurens ”’känslor’ är ett mycket bra exempel på den typ av uppdiktade orsaker som vi ofta använder för att förklara ett beteende”.

Om nu djurens känslor var kontroversiella så var deras förmåga till altruism, det vill säga deras vilja att osjälviskt samarbeta med och hjälpa andra individer snarast otänkbar. Den då rådande sociobiologin gjorde gällande att alla beteenden uteslutande gick ut på att främja den egna överlevnaden för att så effektivt som möjligt sprida de egna generna. ”Skrapa på en ’altruist’ och se en hycklare blöda” sammanfattade den kände biologen Michael Ghiselin uppfattningen.

Bland biologer utvidgades detta synsätt även till människan och blev närmast ett axiom. Teorin fick stor spridning med böcker som Richard Dawkins Den själviska genen som kom ut år 1976.

Redan tidigt varnade marxisten och biologen Stephen Jay Gould för ”den darwinistiska fundamentalismen” som ”hävdar att allt vi gör styrs av gener och är till för att sprida dem”. Och under senare år har Frans de Waals forskning varit viktig, kanske avgörande, för det paradigmskifte som nu skett. Pendeln har svängt från själviskhet till empati och förmåga att uppfatta andras behov, från egoism till oegennyttigt samarbete.

Och detta nya synsätt står inte på något sätt i motsättning till evolutionsläran, tvärtom ökar det överlevnadsmöjligheterna att leva tillsammans i en väl fungerande grupp.

I sin bok funderar de Waal vidare och kommer in på frågor som moral, religion och vetenskap. Om nu redan djuren har känslor och kan uppfatta orättvisor, sätta sig in i andras situationer och trösta dem som drabbats så måste dessa förmågor också ha funnits hos oss människor sedan vår begynnelse.

De Waal menar att ”…moral är inte en mänsklig uppfinning”, ”…moralen har äldre anor än religionen och vi kan lära oss mycket om dess ursprung genom att betrakta våra medprimater”, ”moralen är minst 100 000 år äldre än nuvarande kulturer och religioner”. Moralen kommer inte uppifrån, från gud eller religionen, den kommer inifrån menar de Waal. ”Varför inte anta att vår mänsklighet, däribland den självkontroll som krävs för ett beboeligt samhälle, finns inbyggd i oss?”

Han anser inte att prästerna kan ge oss moralen, men han tar också avstånd från de naturvetare som menar att moraliska frågor kan avgöras vetenskapligt, de ”sitter fast i tron att världen skulle bli ett bättre ställe om bara prästerskapet i vita rockar kunde ta över efter svartrockarna.”

De Waal visar en sund skepsis mot vetenskapen. ”Det är inte vetenskapens sak att hitta meningen med livet och än mindre att berätta hur vi ska leva våra liv.”

Han ger exempel på hur vetenskapen lett oss fel som exempelvis under trettiotalets rashygien eller när läkare medverkar under tortyren vid Guantanamo.

De Waal betraktar sig som ateist men han är synnerligen kritisk mot den nyateistiska rörelse som Richard Dawkins, Christopher Hitchens och Sam Harris representerar.

”För mig är det långt viktigare att förstå religionen än att krossa den.” Frågan om guds existens ”finner jag totalt ointressant.” ”Vetenskapens fiende är inte religionen … Den sanna fienden är att ersätta tanke, reflektion och nyfikenhet med dogmer.” Och sådana dogmer, menar de Waal, kan finnas både inom vetenskap och religion.

Samtidigt är det ”viktigt att alltid hålla ögonen på samhällets antivetenskapliga krafter med tanke på hur bräcklig vetenskapen är i jämförelse med religionen.” Vetenskapen bygger på ”ett konstlat, framtvingat tänkande, medan det religiösa tänkandet är lika naturligt för oss som att gå och andas.” En sann humanism ”är ickereligiös men inte antireligiös”.

Så, till sist något om synen på människans natur. Måhända är det mer en ideologisk fråga än en naturvetenskaplig.

De Waal tar avstånd från de forskare som betraktar människan ”som ond, men med förmågan att göra gott”. Han anser att hans forskning stöder honom i uppfattningen att vi måste ha en dualistisk syn på människan och han ansluter sig till det läger bland forskarna som ser henne som ”god men med förmågan att göra ont”.

Hur det samhällssystem vi lever i återverkar på oss och hur det lägger grunden till de konflikter och förödande krig vi ser i dagens värld berör han inte. Men utan tvekan är det brådskande med ett samhällssystem som förmår locka fram människans goda sidor.