Henning Mankells hållning var revolutionär

Publicerad 8 oktober 2015

Socialisten och kulturskribenten Hans Isaksson minns en förståndig intellektuell och politiskt progressiv författare.

Bilder

Många har speciella skäl att tacka Mankell även efter hans bortgång – han var ovanlig även i det avseendet.

Vi räknade Henning Mankell som en av oss och han svek aldrig vår sak, även om han aldrig var partimänniska. Han behöll den progressiva och i grunden revolutionära hållning som han alltsedan 1960-talet haft, och som på ett ovanligt konsekvent sätt präglade hans livsbana.

Som dramaturg och teaterchef, dramaförfattare i ett tjugotal pjäser, som författare till (som vi räknat rätt) 44 romaner – för barn, ungdom och framför allt för vuxna.

Som deltagare i den första flottiljen av Ship to Gaza. Som debattör och skriftställare.

Som författare till Wallanderserien – som sedermera inspirerat ett (onödigt) stort antal tv-thrillers – blev han som först riktigt känd och beundrad även brett internationellt.

Han var den svenske författare som återupptog och vidareutvecklade Sjöwall-Wahllös idé – som i och för sig redan Bertolt Brecht hade – att kriminalromaner inte skulle skrivas eller läsas enbart för den ytliga spänningens skull, utan att brotten, brottslingen och den våldsmakt som var satt att bekämpa dem hade mycket säga om det samhälle vi lever i.

Hans hållning bildade skola. Milleniumtrilogin hade knappast kommit till utan inspirationen från Mankell. Hans foto finns idag överst på Die Zeits första sida, en uppmärksamhet som mycket få svenskar har vederfarits.
 
Många har speciella skäl att tacka Mankell även efter hans bortgång – han var ovanlig även i det avseendet, att han använde de avsevärda summor som hans böcker och filmer ännu drar in för bra ändamål.

Han blev en betydande mecenat och donerade stora belopp till en barnby i Afrika, till teaterverksamhet i Maputo och till olika kulturella och politiskt progressiva projekt i vårt land.

Henning Mankell fick för halvtannat år sedan plötsligt klart för sig att hans nackvärk inte bara var en banal nackspärr. Han hade lungcancer med betydande spridning, som i varje fall avsevärt skulle avkorta livet.

Hos en i övrigt högst vital och förståndig person, även med tillgång till modern medicin, kan och bör man inte önska eller erhålla ett mera exakt besked än så. Om detta skrev han samma år i Kvicksand (Leopard 2014).

Mankell försökte inte inbilla oss att han helt saknade fruktan för döden. Då hade man ändå inte trott honom. Det enda försonliga med döden är ju att tanken på ett evigt liv vid eftertanke är än mera hemsk.

Mankell var en ovanligt förståndig intellektuell och författare och tycks, efter den första förlamande insikten, ha använt sina tankar om döden som bevis för att han ännu lever: Jag tänker på döden – alltså är jag ännu till och kan inte bara tänka på, utan till och med företa mig något vettigt.

Han var likt den gamle Epikuros en sann materialist: Där döden finns, finns inte vi och där vi finns, finns inte döden. Därför är döden ingenting för oss.

Det var bra att läsa om hur en författare, som man under lång tid har blivit så bekant med, fundera kring, och försöka komma till rätta med en fråga som vi alla definitivt har gemensam med honom.

Henning Mankell hann med ytterligare en bok (Svenska Gummistövlar 2015) innan han stilla avled natten till måndag.

Honom glömmer vi inte.

Hans Isaksson