Hannah Ryggens engagerade bildkonst visas i Malmö

Publicerad 29 oktober 2015

För Hannah Ryggen var väven ett vapen i ett humanistiskt och socialt engagerat konstnärskap.

Bilder
Fakta och bakgrund
Vi lever på en stjerne
  • Hannah Ryggens verk ”Vi lever på en stjerne” (1958) hänger i den norska regeringsbyggnaden som en påminnelse för landets ledare om medmänsklighet och kärlek.
  • I terrorattentatet mot regeringskvarteren i Oslo 2011 skadades vävnaden svårt.
  • ”Vi lever på en stjerne” har sedan dess restaurerats men bär ett synligt ärr som minner om Hannah Ryggens antifascism.
  • Källa: Moderna Museet

Hennes konstnärskap kom att betyda mycket för den textilkonst med politiska förtecken som framträdde i Sverige under 1960- och 70-talen.

På Moderna museet i Malmö visas 31 oktober-6 mars utställningen ”Världen i väven”, med verk av den norska konstnärinnan Hannah Ryggen. Utställningen är producerad av Nasjonalmuseet i Oslo och Moderna Museet i Malmö.

Visningen syftar till att spegla ett förnyat intresse för Ryggens figurativa och engagerade konst. Inalles visas fyrtio vävnader, med tonvikt på hennes politiska och sociala ställningstaganden. Hannah Ryggen (1894-1970) och hennes konst är i sanning åter värd att uppmärksammas.

Hannah Ryggen växte upp i arbetarmiljö i Malmö. Efter lärarutbildning arbetade hon i skolan under elva år. Efter det dagliga arbetet åkte hon under flera år på kvällarna till Lund och tog lektioner i teckning och måleri.


Tillsammans med sin man, konstnären Hans Ryggen, levde hon tillsammans med barn, får, höns och kor ute på Örlandet, nära Trondheim. Deras liv var fattigt och kontanta medel hade de för det mesta ont om.

På 1920-talet övergav Hannah Ryggen måleriet och började istället väva. Ryggens till formatet stora och socialt engagerade bildvävar utgjorde ofta direkta reaktioner på händelser och konflikter i världen. Hon reagerade starkt mot fascism, nazism och andra destruktiva krafter i tiden.

Förutom de politiskt färgade verken så berör hennes konstnärskap familjens liv som småbrukare på Örlandet. I den relativt isolerade miljön var det genom radio och tidningar som den omgivande världen gav sig till känna.

För henne var arbetet med väven ett vapen. Hannah var en sann humanist, och ibland kunde hon ställa frågan: ”Vad skall en människa bruka sina händer till?” Själv gav hon svar på frågan, genom att säga: ”Till det goda!”

När Hannah Ryggen började ställa ut sina bildvävnader framstod de som särpräglade.
 Stora figurativa vävnader hade under historiens gång oftast producerats genom att konstnärer inledningsvis hade målat förlagor. Därefter överlämnades förlagorna till en ateljé där duktiga väverskor arbetade.

Målningen översattes på så vis till ett textilt uttryck. Ett förhållningssätt som ofta innebar att den konstnärliga spontaniteten dödades av en fulländad teknik. 


Hannah Ryggens vävnader arbetades fram under en lång process. Först klipptes fåren och ullen kardades, därefter vidtog spinnande och färgande av garnet. Hannahs färgade garn står i nära förbindelse med Örlandets flora. Hon samlade växter under sommarmånaderna. En del torkade hon för att under de kalla vintermånaderna färga garnet.
 Då kunde det lukta sommar i hela huset!


Hannah tecknade ej heller något på förhand utan hennes inre bild bestämde efterhand vävens uttryck. Själv menade hon att om hon skulle skissa först, så blev det bara en sträcka av teknik som återstod.

Med den insikten återfinner således betraktaren, i verket, den omedelbarhet och befriande naivitet som vävnaderna utstrålar. Färgen var viktigare för henne än formen.
 Då hennes vävnader således utgjorde en lång sammanhängande process, innebar det att det sällan blev mer än en större vävnad per år.

En inspirationskälla som ofta framförs är hennes intryck av skånska folkliga flamskvävnader. För mig återfinns också släktskap med medeltidens kalkmålerier. Likt det medeltida måleriet, så saknar Hannah Ryggens människor ofta individuella drag – det är vanligen symbolen människa som framträder.

År 1963 vävde Hannah Ryggen självporträttet Potteblått. Potteblått framställdes ur en blandning av urin och pigmentet indigo.

Processen gick till så att hon samlade urin i en kruka där det fick stå och jäsa. Urinen i krukan skulle stå varmt under några dagar – en jäsningsprocess som ej fick avbrytas. Efter några dagar tillsattes så finkrossat pigment av indigo. I sin kruka rörde hon därefter varje dag. Emellanåt tillsattes en kopp urin.

En varm solig dag var det så dags att pröva att färga. Hon lade då ned en garntråd och där fick den ligga i tre timmar. När hon tog upp tråden skulle den vara intensivt grön och i luften skulle sedan det gröna övergå i blått.

Om ej så skedde, så kunde krukan få stå ytterligare några dagar. Om det ej fungerade då, hade kyla kommit in i krukan, och då var färgbadet förstört. Om så skedde var det bara att börja om från början. Kring det lilla jordbruket på Örlandet fanns därför tidvis en märklig doft av jäst urin...

Vävnaden Jul Kvale (1956) är en hyllning till en man med samma namn. Han var en av de första som stod upp och protesterade mot Norges anslutning till Nato. Kvale vågade säga nej i kören av ja-sägare. En vävnad med en flammande aktualitet, då röster idag höjs om Sveriges anslutning till Nato.

Hannah hade sett hans porträtt i tidningen och läst en intervju i densamma. Hon upplevde att han gav ord åt det som hon tänkte och kände. På väven syns han ensam till höger. Till vänster på väven återfinns alla ja-sägarna och politiska representanter för samhället.

Överst till vänster återges de som har makten och till höger bland dem har Hannah återgett den norske utrikesministern vid den tiden, vilken håller i ett band som är delat och ej verkar särskilt starkt...

I handen håller Jul Kvale en vimpel med hans och Hannah Ryggens namn. Vid hans högra underarm skymtar ett barnansikte, vilket syftar på den verksamhet där han arbetade, med utsatta barn.

I den högra handen återfinns så en annan hand, det är konstnärinnans handslag och tack till den modige. Hannah sa att ”Jul Kvales nej är lika stort som hela Norges ja”.

Hannah Ryggens konstnärskap kom senare att betyda mycket för den blomstrande textilkonst, ofta med politiska förtecken, som framträdde i Sverige under 1960- och 70-talen.

I hela sitt liv värnade Hannah om sin konstnärliga integritet och det var i väven hon fann den – alltid var det människan som intresserade henne.

Erling Öhrnell