Folkets tv-kanaler på marknadens villkor
1 januari 2014 kommer riksdagen att förnya sändningstillstånden för radio och tv. Den sittande högerregeringen har därför tagit chansen att innan valet samma år göra politiskt motiverade förändringar av villkoren för public service.
Förra sommaren tillsatte regeringen en snabb icke-parlamentarisk utredning om public service som redovisades i början av september i år.
Redan i regeringens direktiv för utredningen framträdde den nyliberala agendan tydligt. Regeringen slår fast att public service ska ge ”goda möjligheter för andra [privata] aktörer att verka och utvecklas på mediemarknaden”. Public service ska inte sträva efter att stå för individens samlade mediekonsumtion utan fokusera på nyheter, granskande journalistik, kultur, barnprogram och vetenskap. I klartext betyder det att public service ska producera det smala programutbudet av hög kvalitet medan förtjänsterna från underhållningsprogrammen i större utsträckning ska gå till privata mediebolag.
Public service-utredningen bekräftar denna ståndpunkt. Public service ska leverera sitt utbud enligt riksdagens uppdrag och inte konkurrera om marknadsandelar.
Redan för två år sedan gick regeringen, med hjälp av EU-kommissionen, mediekapitalet till mötes när den så kallade förhandsprövningen infördes. Förhandsprövningen innebär att alla nya tjänster som public service-företagen vill införa måste godkännas av regeringen.
I bedömningen ska nyttan för allmänheten vägas mot tjänstens marknadspåverkan, vilket i klartext innebär att yttrandefriheten begränsas för att värna vinsten i de privata mediebolagen.
Med dagens förhandsprövning hade till exempel SVT Play troligen inte godkänts eftersom de reklamfinansierade tv-kanalerna inte kan erbjuda kostnadsfri on demand-tv på internet. Detta trots att licensbetalarnas nytta av SVT Play är helt uppenbar och att tjänsten är en logisk utveckling av public service uppdrag i allmänhetens tjänst.
Public service-utredaren bejakar förhandsgranskning och menar att det för SR, SVT och UR inte ska vara ”fritt att utöka verksamheten hur som helst”. Förhandsgranskningen i kapitalets intresse ska därför fortgå, vilket också innebär att public service-företagen i förväg tvingas avslöja nya tjänster för sina konkurrenter.
I sin strävan att värna de privata mediebolagens intressen vill regeringen också uppmuntra public service-företagen att köpa program och tjänster från externa producenter.
I linje med regeringens direktiv föreslår public service-utredningen därför att det upprättas ett momskompensationskonto hos Riksgäldskontoret.
Till skillnad från privata medieföretag måste public service-företagen betala moms på alla varor och tjänster, vilket innebär att det hittills har varit generellt billigare för SVT, SR och UR att producera program i egen regi, jämfört med att köpa in material från utomstående produktionsbolag.
Med ett momskompensationskonto utjämnas skillnaden i pris mellan egenproducerat och köpt material. Samtidigt sänks anslagen till public service-företagen med samma belopp som momskostnaderna. Förslaget handlar alltså inte om att stärka public service-företagens ekonomi utan om att en större andel av våra licenspengar ska hamna hos privata aktörer.
Det förslag i public service-utredningen som har skapat mest rabalder i media är den förändrade finansieringsmodellen. I dag är varje hushåll som äger en tv-apparat skyldig att betala radio- och tv-avgift. Systemet administreras av Radiotjänst och pengarna placeras på det så kallade rundradiokontot hos Riksgäldskontoret. Kostnaderna för public service ligger på så sätt utanför statsbudgeten.
Enligt utredaren är nuvarande finansieringssystem förlegat eftersom tv och radio även konsumeras via datorer, surfplattor och mobiltelefoner.
Istället för en radio- och tv-avgift kopplad till tv-apparaten föreslår utredaren en teknikneutral och individuell avgift för alla över 18 år. Denna avgift ska baseras på taxerad inkomst och tas in via skattsedeln.
Att den tekniska utvecklingen har sprungit förbi tv-licensen är inte så mycket att orda om. Trots att nuvarande finansieringssystem har ett stort stöd bland svenska folket så är avgiftsskolket drygt 12 procent, vilket innebär en förlust för public service-företagen på nästan en miljard kronor varje år. Pengar som hade kunnat användas till ännu bättre programutbud eller till att sänka avgiften för de som betalar.
Men att låta Skatteverket driva in public service-medlen är inte oproblematiskt. Den dominerande principen i svensk finanspolitik är att pengar som tas in via skatten ska fördelas via statsbudgeten.
Om radio- och tv-avgiften tas in via skattsedeln kommer pengarna också att redovisas på statsbudgetens inkomstsida. Avståndet mellan politikerna och public service-företagens verksamhet minskar och det blir sannolikt lättare för en klåfingrig finansminister att använda medlen till andra ändamål än de avsedda.
Om public service ska kunna kallas oberoende måste SVT, SR och UR stå så fria som möjligt från både kommersiellt och politiskt inflytande.
Om anslagen till public service blir en del av statsbudgeten finns det en risk att journalisterna på SVT och SR blir mindre motiverade att granska de politiker som föder dem. Eller att tittarna och lyssnarna misstänker att så är fallet, vilket skulle vara förödande för hela public service legitimitet.
Att hitta ett nytt finansieringssystem för vår gemensamma tv och radio är en uppgift som kräver en noggrann och bred utredning. Ett public service som står så fritt det är möjligt från kommersiella och politiska intressen är en av grundpelarna i det demokratiska offentliga samtalet och det duger inte att jäkta fram ett beslut för att sittande högerregering vill sätta sitt nyliberala avtryck på kommande tillståndsperiod.
Den aktuella utredningen bör därför kasseras till förmån för en bredare diskussion om framtiden för public service som inte är beställd av mediekapitalet.