En ofullbordad revolution

Det har snart gått tvåhundratjugo år sedan den trettiosexårige advokaten Maximilien de Robespierre från Arras i provinsen Artois den tionde thermidor år II – söndagen den tjugoåttonde juli år 1794 enligt vår tideräkning – giljotinerades utan rättegång på Place de la Révolution i Paris.

Monumental och officiell staty står han nu ingenstans. Strax efter oktoberrevolutionen i Ryssland restes visserligen ett monument över honom i Petrograd, men det är sedan länge borta fast kvar vid Nevas strand finns dock en gata; Robespierrekajen. Till hans födelsestad, Arras, skänkte Robespierresällskapet Marius Cladels byst av honom år 1933. Detta utlöste då högerdemonstrationer som övergick i gatustrider. På nätet pågår nu en hätsk debatt om att det sedan trettiotalet i Paris traditionellt röda östra förorter finns gator som bär hans namn, i Montreuil därtill en metrostation och i Saint Denis en gatubyst.

Robespierre är som historisk gestalt på en gång förträngd och central. Det kommer ständigt nya verk om honom. Ty hans politiska problemställningar från 1790-talet är ännu så brännande att han fortsätter att vara ett nav i såväl historiska som aktuella motsättningar. Det är alltså inte av en tillfällighet han och hans idéer var centrala för Stanisława Przybyszewska.

President Nixon sägs i Beijing – under en promenad eller vid en middag – ha frågat Zhou Enlai om franska revolutionen. Zhou Enlai skall ha svarat att det ännu var för tidigt att säga något definitivt.

Det har diskuterats huruvida detta svar gällde den stora revolutionen eller maj 1968. Men det är ointressant. Zhou Enlai var marxist och som sådan gällde hans svar båda skeendena.

Demonstrationerna i Paris våren 1968 liksom de politiska/sociala krav Maximilien de Robespierre stod för har ännu inte lagts till handlingarna i arkivkällaren.

Över ett Europa nu åter sprattlande mellan globaliseringsyra och finanskris, expansiva imperiekrig och militära nederlag står den ofullbordade revolutionen av år II för de härskande fortfarande som ett hotfullt blåsvart moln vid horisonten. Det låter litterärt och skönskrift och jag skall därför förklara.

1789 års revolution var – trots stormningen av Bastiljen och en hel del våld mot aristokrater – inledningsvis borgerligt anständig. Ja, i samband med det officiella arbetet för tvåhundraårsminnet av 1789 träffade jag i Paris den orleanistiske ädling som kunnat vara pretendent på en fransk tron. Han stod i enlighet med sin orleanisiska tradition för Revolutionen, dock enligt 1790 års ”Fête de la Fédération”.

Men de sociala motsättningar som lett fram till 1789 var så starka att revolutionen steg för steg skärptes i hårda och blodiga klasstrider. Den första tidens revolutionärer sådana som Lafayette och Mirabeau blev dess fiender samtidigt som det ”legitima” Europa militärt enades mot revolutionen.

Maximilien de Robespierre var präglad av upplysningstiden och Jean-Jacques Rousseau. Trots sin ungdom, trettio år, kända radikalism och relativa fattigdom valdes han från Artois som en av tredje ståndets representanter till ständerförsamlingen i Paris 1789.

Till skillnad från så många andra politiska samtida var Robespierre proper, modest, omutbar, icke korrupt. En framstående talare vars intellektuellt lysande texter fortfarande är en njutning att läsa. Hyrde sin enkla bostad av den jakobinske snickaren Maurice Duplay. Förlovad med dennes dotter Éléonore Duplay (hon fängslades ett tag efter Robespierres avrättning, gick sedan svartklädd till dess hon dog 1832). Trots tvåhundra års försök har ingen kunnat hitta – men väl finna på – någon skandal kring honom.

Han förblev aktivt politiskt engagerad i enlighet med sina principer och därmed allt längre ut på vänsterkanten till dess han därför giljotinerades fem år senare.

Han bekämpade dödsstraffet, verkade för pressfrihet och slaveriets avskaffande och blev känd som motståndare till varje form för revolutionär krigspolitik. Det huvudsakligen av tre skäl. Den aristokratiska officerskåren var varken att lita på eller ens förmögen föra krig för revolutionen. Kriget kunde också ge en sådan som Lafayette möjlighet att ta makten som militärdiktator. Framförallt var det dock principiellt omöjligt att sprida revolutionen till andra folk med vapenmakt.

Han var motståndare till att ställa kungen inför ett domstolsförfarande. Denne var oundvikligen förbrytersk, hade i kraft av sin ställning inte kunnat annat än att intrigera mot folket och dra in fienden över nationen. Det var en patriotisk politisk nödvändighet att han måste bort för att nationen skulle leva.

Situationen för det revolutionära Frankrike var desperat i republikens första år. Sextio av de åttiotre departementen behärskades av revolutionens fiender. Det monarkiskt legitima Europas starkaste arméer, välutrustade och disciplinerade befann sig på framryckning mot Paris, en avskuren och svältande stad. Revolutionens nederlag tycktes blott en tidsfråga.

Men under Robespierres inflytande – inte ledning ty han arbetade i ett kollektiv – hade jakobinerna vänt situationen. I juni 1793 valdes han till ledamot i välfärdsutskottet. Han hade då ett år kvar att leva och verka. Den 24 juni 1793 hade det med allmän rösträtt valda konventet stadfäst den nya grundlagen. Det är den mest demokratiska grundlag Frankrike någonsin haft. Agrarlagarna som Konventet röstade igenom i juli och augusti förintade helt de feodala strukturerna och inledde den jordreform som då gav jakobinerna landsbygdens stöd. Den 23 augusti togs dekretet om ”allmän folkbeväpning”, det var världens första värnpliktslag. Arméerna stampades ur marken och förmådde såväl krossa den inre kontrarevolutionen och återta territoriet som att militärt besegra den välutbildade utländska monarkiska koalitionen.

Visst präglades revolutionen av våld. Gång på gång ända från Bastiljens fall gjorde massan – som reaktionärerna kallade dem – blodigt upp med forna herrar och misstänkta. Herresäten brann. Därtill var det revolutionära våldet som Saint-Just och även Robespierre påpekat en naturlig reaktion på århundraden av förtryck och utsugning. Mark Twain skildrar med stark inlevelse Terrorns berättigande i ”En yankee vid kung Arthurs hov”. Han instämmer i Saint-Justs rapport den 8 ventôse år II (26 februari 1794) där denne hänvisar till det massiva dödandet, hängandet, dränkandet under Ludvig XVI år 1787 och de fyra miljonerna fängslade i Europa. Mark Twain gör det ordrätt från Saint-Justs anförande den 13 ventôse år II (3 mars 1794): ”Folket hämnas de oförrätter dess förfäder lidit under 1200 år.”

Men Terrorn då? Den andra terrorn, den stora. Den så omskrivna. Det var inte jakobinerna som inlett den. Den riktade sig heller inte mot inbillningar. Såväl emigranterna som deras utländska allierade och herrar arbetade med pengar och agenter (vilket för övrigt just Stanisława Przybyszewska skriver) mot revolutionsmakten. Den minoritetsklass som förlorat makt och jord och upplevde sitt ägande hotat var till det ytterska hatisk och beredd till varje skändlighet. Kontrarevolutionen var inget spöke. Den stod för den individuella terrorn som morden på bergets företrädare som Louis-Michel Lepeletier och Jean Paul Marat.

Både Louis-Michel Lepeletier och Maximilien Robespierre hade verkat mot dödsstraff och tortyr och för pressfrihet. Men liksom Lepeletier insåg att Ludvigs död var nödvändig för nationens bestånd tvangs Robespierre i de allt hårdare klasstriderna acceptera att revolutionens fiender måste oskadliggöras. Dö.

Det gäller att hålla perspektivet. Antalet dödsdomar i Paris under terrorn var 2639, i hela Frankrike (innefattande de dömda i Paris) var det 16594. Som den brittiska historikern Lord Acton på sin tid påpekade var det ett rätt litet antal offer och går inte att jämställa med de många som dog i Napoleons krig. Ja, man kan inte ens jämställa terrorns offer med offren för slaget vid Borodino eller de än fler offren för inbördeskriget i Vendée.

Men samtidigt som Terrorn var ett begripligt svar på inringningen och den kontrarevolutionära offensiven var den också ett uttryck för desperation. Den kom att bli kontraproduktiv. Att bevisbördan avskaffades och ersattes med domstolsledamöternas revolutionära medvetande i lagen av 22 Prairial var kontraproduktivt. ”Också i revolutioner görs många dumheter”, som Engels skrev om Pariserkommunen 1871. Den lagen kom att bli en faktor som ledde till Robespierres nederlag.

Den föreställning som drev Robespierre var ett egalitärt Frankrike av jämställda. Småfolk som det hette; hantverkare, småbönder, småborgare. Men när hela den feodala strukturen blott förintades utan att något nytt (annat än hyllandet av ett diffust högsta väsen) kom till samtidigt som även Jakobiner tvekade om terrorns legalitet då blev det fritt att handla för den nya hagiriga borgarklassen. Den som sedan kom att härska över Frankrike (läs Balzac!).

Ty frågan blir om det egalitära samhällsidealet bara var dröm. Att han tvangs göra upp med både ”vänstern” och moderaterna (Danton var faktiskt både korrupt och förrädisk) kan ses som begripligt och försvarligt. Det han och Saint-Just stod för hade varit helt möjligt att förverkliga. Om denna politik kunnat vila på en verklig egen klassbas. Den fick de inte. Men varför? Här öppnas frågan.

Ventôsedekreten gav i princip möjlighet för Robespierre och hans jakobiner att skapa sig en verklig klassbas bland folket hunger och elände till trots. Egendomen i landet fanns i händerna på den minoritet som var revolutionens motståndare. Dekreten förutsåg att den egendom ”revolutionens fiender” besatt skulle gratis fördelas bland de icke-ägande. Byxlösa i städer och fattigfolksmassan på landet. Det var kanske inte socialism men en social demokrati av nytt – och ännu inte förverkligat slag.

Men verkställandet uteblev. Robespierre dröjde. Motståndet bland de ägande blev farligt stort. Samtidigt som detta innebar att jakobinerna förlorade stöd på landet gav det den profitinriktade nya storborgerligheten möjlighet att växa då de feodala begränsningarna upphört.

Det som förde till Robespierres fall och giljotinering var hans tvekan efter den militära segern mot revolutionens yttre fiender. När trycket från den militära interventionen upphörde och de ägande såg att de kunde agera för egna intressen då brast också den dittills nödtvungna sammanhållningen som skyddat hans politik. Konventets egna ledamöter vilka ofta var både slugt korrupta och direkt ansvariga för onödig blodsutgjutelse som en Joseph Fouché fruktade för sina liv. Lagen av den 22 Prairial hotade dem.

Robespierres nederlag blev oundvikligt. Robespierres tvekan kan faktiskt jämföras med Napoleons i Moskva och inför nederlaget efter de Hundra dagarna. Det enda som kunnat rädda Napoleon var att släppa jacqueriet loss och det vägrade han, kunde han inte, som han sedan sade i fångenskapen på St Helena.

Men om vi ser till Robespierres politik är den märkligt välbekant. Visst erkände han privategendom men med viktiga inskränkningar. Livet var viktigare än egendomen. Samhället hade skyldighet att sörja för samtliga sina medborgare. Också – i synnerhet – de sjuka, de fattiga; de utslagna för att ta till ett nutida modeord. Detta skulle betalas som skatt av var och en efter förmåga. Samhället hade också skyldighet att sörja för att varje barn fick skola och att de begåvade fick tillgång till högre studier. Jämlikhet mellan alla medborgare skulle råda. Ja, vi känner igen programmet. Det är det som den reformistiska arbetarrörelsen under nittonhundratalet och särskilt efter Andra världskriget sade sig vilja genomföra.

Robespierres namn är officiellt tabu bland samhällsbevarare men reformperioden under trettiotal och efterkrig, ”skördetiden” som den kallades i Sverige, kan ses som ett försök att förverkliga Robespierres reformer. (Skillnaden var att reformerna hos oss – och i Förenta staterna – också drevs fram av vad som uppfattades som det revolutionära hotet från Sovjetunionen.)

Men liksom Robespierre till slut inte vågade sätta de beslut i verket han redan låtit klubba och hans egalitära försök därför sprack går det nu likadant för oss. De politiskt ledande har aldrig vågat verkställa vad de talade om under de första efter-krigsåren. Nu glöms också löftena bort. Det sitter tiggare invirade i filtar mot snögloppet utanför ICA här i Varberg och reformpaketen monteras ned i vårt land som överallt i hela vår värld. Vård, om-sorg, skola skärs ned bit för bit.

Också för detta kan vi finna förklaringen hos Robespierre. Han formulerade det i sin grundlagsdiskussion: ”Folket är gott men dess företrädare korruptibla.” Det är bara att se sig om. Företrädarna stiger och under det de stiger voterar de sig förmån efter förmån och när de gjort sin karriär som folkrepresentanter och hetat socialdemokrater eller annat vänster och folkligt kan de direkt ta klivet över klassgränsen och få subaltern men välbetald tjänst hos den klass som tog makten i Frankrike efter thermidor: storbourgeoisien.

Men intressantare ändå blir hur den som började med att gå med ett brutet gevär på kavajuppslaget nu som arbetarrörelseidkare ställer sina väljare till tjänst som soldnärer i nya imperiekrig.

Och vad med det blåsvarta molnet där vid horisonten? Nå, det tog 471 år av kontinuerliga bonderesningar mot det feodala förtrycket från det jacqueriet slagits ned vid Meaux den 9 juni 1358 till dess Bastiljen föll den 14 juli 1789. Det har inte gått mer än 220 år sedan den 10 Thermidor år II. Nu när jag går på det åttiosjätte året och har varit med i världsförbättrarbråket under sjuttio år börjar jag misstänka att ännu i decennier – kanske sekel – kan mina efterkommande innan det brister få uppleva många ledarlösa massmanifestationer och gatustrider mot nöd och elände, nya imperiekrig, småkrig av Kossovotyp och därtill kanske ett och annat storkrig av världskrigsformat.

Jan Myrdal