Dubbelmoralens Eurovision – Profittörst och hyckleri

Publicerad 17 maj 2016
Ukrainas vinnande bidrag visade att den politiska pipan går an så länge den är riktad mot ryssen.
Ukrainas vinnande bidrag visade att den politiska pipan går an så länge den är riktad mot ryssen.

Förra årets Prideparad i Kiev hann knappt gå igång innan den blev attackerad av nynazister.

Det rasslade av juveler och glittrade av guld även på årets upplaga av Eurovision.

Eländet ägde dessutom rum på ”hemmaplan” och alla som bodde inom tio mils radie av Stockholms stadskärna blev väl varse om världens mest sönderkommersialiserade public service-evenemang.

En gång i tiden dömde både progressiva tyckare och svensk artistelit ut festivalen som ”icke-händelse” och ”kommersiellt jippo”. Till och med reportrar och journalister, som år efter år bevakat icke-händelsen, krävde att den skulle skrotas.

För fyrtio år sedan tackade Sveriges Television nej till sändningsrättigheterna. Motiveringen var tidstypiskt formulerad men är brännande aktuell än idag; ”den musik som presenteras är minsta gemensamma nämnare för ett pseudoeuropeiskt musikliv där den nationella och artistiska egenarten är utslätad”.

Nu för tiden är den nationella och artistiska egenarten mer än utslätad; den ligger begraven flera meter under jord. Artisterna sjunger in english och låtarna är skrivna av samma, oftast svenska, elitproducenter – i år är nio av bidragen signerade svensk producentgrädda.

Att Sverige bojkottade festivalen för fyrtio år sedan var dock inte så mycket på tevetopparnas initiativ som på folkets. Det var en fråga om public service-mediernas kommersialisering, kulturens likriktning och en sjuhelvetes massa onödiga pengar som gått åt till att hålla evenemanget i Sverige efter ABBA:s vinst. I år var ingen av dessa aspekter på tapeten.

Däremot var det snack om Ryssland. Det vinsttippade ryska bidraget var nästan löjeväckande apolitiskt till innehållet, det handlade om kärlek – en kärlek som enligt artisten Sergej Lazarev själv är lika mycket värd oavsett mellan vilka den blommar.

Men Ryssland har ju som bekant blivit en symbol för världens samlade homofobi och ett ryskt deltagande uppfattades i sig som en politisk gest.

Så Lazarev fick, precis som alla ryska artister som uppträtt i sammanhanget, bli måltavla för burop och gliringar. Vad som däremot inte uppfattades som politiskt var Ukrainas antiryska manifest i schlagerformat.

Det ukrainska bidraget vann och visade att den politiska pipan går an i arenan så länge den är riktad mot ryssen. Men alla lätt vilsna vänsterliberaler som uppfattade Ukrainas förstaplats som en seger för HBTQ-rättigheter i Europa får nog snart äta upp sina telefonröster.

Den politiska utvecklingen i landet de senaste åren har gjort Kiev med omnejd till ett fascistiskt getingbo. Viftande med regnbågsflaggan kanske innebär sura blickar och polisvarning i Ryssland, men det kan innebära lynchning och dödsdom i Ukraina.

Förra årets Prideparad i Kiev hann knappt gå igång innan den blev attackerad av nynazister och det kommer ständigt nya rapporter om illdåd mot HBTQ-personer i landet. Det blir en dyr affär för den nyliberala slagfältstaten om Svobodaanhängare och Banderister ska hållas borta från evenemangsområdet.

Hundra miljoner kronor gick tillställningen på här i Stockholm – hundra miljoner kronor som hade spenderats bättre på nästan precis vad som helst. De hade till och med kunnat investeras smartare i turistfrämjande verksamhet, om det nu är det som väger tyngst i tarmen på våra folkvalda.

Men det är ju så klart en fråga om prestige. Ett lyckat Eurovision i bagaget är en gyllene merit för karriärmedvetna politiker och tjänstemän.

För att inte tala om den profittörstande svenska skivindustrin, vår ”häftigaste” exportkälla. De som vi förärat med frimärken; Max Martin, Robyn, Avicii och dess likar – en svensk pluton i det globaliserade musikkapitalets här.

Globaliseringen och dess likväl ludna tvilling, den US-amerikanska kulturimperialismen, gjorde sig för övrigt plågsamt påmind i årets Eurovision. Evenemanget gästades, som av en händelse, av US-amerikanske världsartisten Justin Timberlake.

Ett tydligt led i tävlingens önskan att expandera och lägga fler pengasäckar under bädden. Israel och Australien är ju redan med.

Två nationer som inte hör till den europeiska ”gemenskapen”, men väl till den US-amerikanska inflytelsesfären. Justin Timberlake fick agera dragplåster för den nordamerikanska publik som arrangörerna hoppas ska växa.

Det pyr i mina franska nerver.