Bruce Springsteen – Arbetarmusik med kontraster

Publicerad 28 juli 2016
På scen tillsammans med en av E Street Bands mest profilerade musiker, saxofonisten Clarence Clemons (1942-2011).
På scen tillsammans med en av E Street Bands mest profilerade musiker, saxofonisten Clarence Clemons (1942-2011).

Häromveckan spelade Bruce Springsteen på Ullevi i Göteborg. Under en karriär som sträcker sig över 43 år och 18 album har Springsteen skildrat den arbetarklass han själv kommer från. Robert Wettersten ger en introduktion till hans skivor ur ett klassperspektiv.

Fakta och bakgrund
Albumdiskografi
  • Greetings from Asbury Park, N.J. (1973)
  • The Wild, the Innocent & the E Street Shuffle (1973)
  • Born to Run (1975)
  • Darkness on the Edge of Town (1978)
  • The River (1980)
  • Nebraska (1982)
  • Born in the U.S.A. (1984)
  • Tunnel of Love (1987)
  • Human Touch (1992)
  • Lucky Town (1992)
  • The Rising (2002)
  • Devils & Dust (2005)
  • We Shall Overcome: The Seeger Sessions u (2006)
  • Magic (2007)
  • Working on a Dream (2009)
  • Wrecking Ball (2012)
  • High Hopes (2014)

När Bruce Springsteen kommer till Sverige brukar det bryta ut en mediehysteri som annars är förbehållen prinsessbröllop och prinsdop och liknande begivenheter av allmänintresse. Kvällstidningarna ger ut hela bilagor om Springsteen, och hans ”unika relation” till Sverige framhävs. Man blir lätt lite anti.

Så när Springsteen nu kommer tillbaka till Sverige kan det vara läge att strunta i folkfests-Bruce och istället titta närmare på den klassmedvetna Springsteen. Inte den politiska, utan klassmedvetna.

För politiskt kan man nog inte säga att en svensk socialist har så mycket att hämta i Springsteen. Politiska ställningstaganden på hans skivor är sällsynta och de postapokalyptiska beskrivningarna av USA efter 11 september och fördömandet av George W Bush-regeringen på Magic (2007) ligger delvis dolda under romantiska metaforer och sötsliskiga poparrangemang.

När Springsteen tagit politisk ställning är det utifrån en vänsterliberal ståndpunkt. Partipolitiskt är han demokrat. ”En dag kom jag hem och frågade mamma om vi var republikaner eller demokrater” berättar han i en intervju. ”Hon sa att vi var demokrater, eftersom de var på arbetarnas sida.”

Men när han ställt upp och spelat i presidentvalskampanjerna för George McGovern (1972), John Kerry (2004 i Vote for Change-kampanjen tillsammans med REM och Dixie Chicks mfl) och Barack Obama (2008) får man intrycket att det snarare var mot Richard Nixon, George W Bush och John McCain han ställde upp. I skrivande stund har han inte offentligt tagit ställning i årets presidentval, men det är nog en lågoddsare att han kommer stödja den demokratiska kandidaten – oavsett vilken – som kommer stå mot Donald Trump.

Bruce Springsteen växte upp i Freehold, New Jersey, en gång en blomstrande arbetarstad men som efter andra världskriget stagnerat och förfallit. Industrierna stängde eller flyttade, butikerna slog igen och samhällsservicen försvann. Mamman, Adele Springsteen, var sekreterare och pappan, Doug Springsteen, hade efter att han slutat på Fordfabriken svårt att behålla något jobb.

Mellan anställningarna som bland annat lastbilschaufför och väktare var han arbetslös i långa perioder. På kvällarna satt han i det nedsläckta köket med ett sexpack öl och rökte i tystnad. Besvikelsen över hur livet blev och känslan av samhällets svek är återkommande i Bruce Springsteens sånger:

”Daddy worked his whole life for nothing but the pain. Now he walks these empty rooms looking for something to blame.” (Adam raised a Cain)

Det tog några skivor innan Springsteens klassmedvetenhet riktigt vaknade. På de tre första plattorna är karaktärerna inte så mycket arbetare som losers; småtjuvar, prostituerade, gängmedlemmar, skildrade i vad kritiker skulle kalla ett romantiskt skimmer. En generösare – och mer korrekt – tolkning är att den katolskt uppfostrade Springsteen letar efter, och hittar, det heliga i det profana; det vackra hos karaktärerna i samhällsmarginalen.

På skiva nummer tre, Born to Run, börjar det klassmässiga komma upp till ytan. Bland skildringarna av New Yorks gängkrig börjar vanliga arbetare dyka upp. Det är fritiden som beskrivs. Street racing, raggning, fest, musik; det som gör att karaktärerna orkar gå upp till vardagsslitet varje morgon, vecka efter vecka och år efter år.

På Darkness on the Edge of Town bryter klassmedvetenheten ut på riktigt, och med den svärtan. Det finns inte längre någon glädje i festandet, bilåkandet och kärleksmötena, bara desperation. Flykten handlar inte längre om att ta sig till något som är bättre utan till något som inte känns så outhärdligt.

Samtidigt finns livsbejakandet ändå alltid där som kontrast, som ett desperat men trotsigt ”carpe diem”.

Även i beskrivningen av arbetet kommer kontrasterna fram, som i Factory där pappan återkommer:

”Factory takes his hearing, factory gives him life.”

Kontrasterna skulle få ännu större betydelse på fjärde LP:n. 1980 hade Springsteen sålt tillräckligt för att skivbolaget skulle låta honom göra ett dubbelalbum.

The River kan nästan verka splittrad. Tunga, mörka spår som Point Blank och Independence Day samsas om utrymmet med bredbent partyrock som Cadillac Ranch och Crush on You, vars texter snällt kan beskrivas som "inte särskilt djupa".

Men så småningom växer helheten fram. The River skildrar arbetarklassen i en mindre stad ur flera perspektiv. Rökare som I’m a Rocker är i själva verket den musik som karaktärerna själva lyssnar på och festar till medan andra låtar beskriver deras vardag, livsöden och förälskelser. Titelspåret är en av Springsteens starkaste sånger, till stor del baserad på hans systers liv.

Cynikern skulle kalla ett par av låtarna för sunkig dansbandsmusik, men å andra sidan har cyniker inte mycket att hämta hos en artist som Bruce Springsteen. På The River är det inte god smak som är ledstjärnan, utan realismen. En realism som hämtar inte så lite inspiration från countryn.

Efter Born to Run har både det litterära och musikaliska hos Springsteen blivit mer och mer avskalat. Den vardagliga tonen i countrylegenden Hank Williams texter är en viktig förebild. Det ska sjungas som vanligt folk pratar.

Countryn blir än mer närvarande på 1982 års Nebraska, en skiva helt inspelad med en portastudio på bara fyra kanaler. Det är akustisk gitarr, sång och ibland munspel, inget mer. Efter det inledande titelspåret om massmördaren Charles Starkweather följer nio musikaliska noveller om olika människor ur USA:s arbetarklass.

Redan från start har Springsteen haft fotot som förebild i sitt skrivande, både film och stillbildsfoto. I den senare kategorin var fotografierna i Robert Franks bok The Americans (1958) en viktig inspirationskälla. Ett mål var att skriva texter så som Frank fotograferade, vemodiga bilder av människor ur USA:s arbetarklass i småstäder och på landsbygden. Om inte tidigare, så lyckades han på Nebraska. Låtarna till och med låter svartvita.

Med små medel förmedlar Springsteen ett bilköp, och lyckas fånga känslan av undergivenhet hos familjeförsörjaren som försöker pruta på en begagnad bil:

”My ma, she fingers her wedding band
And watches the salesman stare at my old man's hands
He's tellin' us all 'bout the break he'd give us if he could, but he just can't.”

Att det dessutom blir en stor tilldragelse i hela grannskapet att familjen köpt en begagnad bil gör förnedringen kollektiv.

I Mansion on the Hill beskrivs överklassens stora hus uppe på kullen, ständigt närvarande men samtidigt ointagligt och ouppnåeligt. Som en skugga eller ett mörkt moln över den lilla staden.

Titeln Mansion on the Hill är lånad från Hank Williams men de falsettjut som Springsteen bryter ut i på flera spår har rötterna ännu längre bak i arbetarklassens musiktradition; countrygenrens första superstjärna, Jimmie Rodgers (död 1933).

Om Born to Run var Bruce Springsteens första genombrott, The River gjorde honom folklig och Nebraska gav honom viss cred i indiekretsar som tidigare skytt honom, så var Born in the USA skivan som gjorde honom till ett household name. Av de tolv spåren på LP:n släpptes hela sju som singlar, och musikvideon till Dancing in the Dark (med en dansande Courtney Cox) spelades flitigt på MTV.

Skivan kom mitt i Ronald Reagans liberalkonservativa era, präglad av flaggviftande och högerkristna värderingar. Skivomslaget som pryddes av USA:s flagga var som gjort för att missförstås.

Musik och produktion är både mer bombastisk och mer radiovänlig än tidigare. Såväl musik som image är också ännu mer bredbent maskulin (vilket inte säger lite), och i en period när androgyna artister som Prince, Boy George och Michael Jackson dominerade listorna var ett sådant uttryckssätt populärt hos den konservativa högern, som också tilltalades av hans utstrålning av rejäl hederlighet, på gränsen till präktighet.

En uppsats från 2009 med titeln Springsteen's Right Side: A Liberal Icons Conservatism beskriver det som att "han har en demokratisk ideologi, en republikansk vokabulär och ett folkligt förankrat uttryck."

Mycket riktigt trodde flera högerpolitiker och -skribenter att Bruce var en av dem, och till och med Reagan använde sig av Springsteen i sin valkampanj 1984. Uppenbarligen hade han inte lyssnat på titellåtens textrader:

”Born down in a dead man's town
The first kick I took was when I hit the ground
You end up like a dog that's been beat too much
Till you spend half your life just covering up.”

och

”They put a rifle in my hand
Sent me off to a foreign land
To go and kill the yellow man”

Låtens berättare kommer hem från Vietnam till arbetslöshetens USA, och refrängens mässande av ”born in the USA” är allt annat än blint patriotisk.

Texterna på Born in the USA är inte riktigt lika mörka som på Darkness, The River och Nebraska, men är lika rotade i arbetarklassens liv och vedermödor – och glädjeämnen – som tidigare.

Efter Born in the USA
började Bruce Springsteen göra skivor utan sitt legendariska E Street Band, och i sitt skrivande gav han sig mer in på det privata, nästan uteslutande om romantisk kärlek och tvåsamhet. Visst gjorde han det bitvis på ett intressant vis, men från och med nu blir skivorna allt mer ojämna. Det är mindre energi och nerv men desto mer synthmattor – ett inte helt ovanligt problem med musik från sent 1980- och tidigt 1990-tal.

Men av större vikt för just den här genomgången, ur klassynpunkt är skivorna relativt ointressanta.

Man kan få intrycket av Bruce Springsteens texter att han redan som ung läste mycket, men faktum är att han i sitt låtskrivande snarare inspirerades av dramaturgi från filmen. Läste böcker gjorde han knappt alls.

John Fords filmatisering av John Steinbecks Vredens druvor är en av de filmer som har haft störst påverkan på hans textförfattande. Det kom till explicit uttryck i The Ghost of Tom Joad (1995), där bok- och filmkaraktären Tom Joad blir en symbol för vanliga människors kamp för ett värdigt liv i ett ovärdigt system.

För Springsteens skildrande av arbetarklassens kamp är alltid just en individuell kamp i vardagen, och ingen kollektiv kamp mot systemet. Däremot är det inga enskilda företag eller kapitalister som står i vägen för karaktärernas livsmöjligheter, utan just det mycket större – och därför anonyma – systemet.

På den folkmusikbetonade The Ghost of Tom Joad är det arbetarklassens lägsta skikt som står i fokus, illegala invandrare från Mexiko, hemlösa och kåkfarare. Men att deras situation är tätt förbunden med resten av arbetarklassens är tydligt.

Efter ytterligare några skivor
där det klassmässiga återigen fått stå tillbaka (undantaget de gamla folklåtarna på coverplattan The Seeger Session) var det 2012 dags för Springsteens argaste platta, Wrecking Ball.

Med en energi som länge saknats i sångrösten sjunger han om sveket mot New Orleans fattiga i översvämningarna efter Katrina (sarkastiska We Take Care of Our Own), och om hur kapitalet plundrar och lägger ner hela städer när de inte längre är tillräckligt lönsamma (Death to My Hometown). Han sjunger om stoltheten i att tillhöra den klass som bygger landet, och detta till ett hårt sound blandat med brittisk och irländsk folkmusik, som i vissa stunder låter som Bostonpunkarna i Dropkick Murphys.

Tillsammans med The Ghost of Tom Joad, samt akustiska rockplattan Devils and Dust (2005) är Wrecking Ball det bästa Springsteen släppt efter 1984.

Få musikartister har en rakt igenom bra backkatalog, och Bruce Springsteen är definitivt inte en av dem. Men vad som gör det spännande att fortfarande följa hans karriär, 43 år efter albumdebuten, är att han fortfarande kan överraska, även om man slutar hoppas mellan varven.