En påskhistoria

Land i sikte! Skeppspojken i utsikten uppe i masten ropade. Ur den blånande horisonten såg han en okänd bergstopp sticka upp. Äntligen hände något efter alla dessa händelselösa dagar till havs.

Kaptenen och ledaren för den lilla holländska expeditionen på okända vatten i Stilla havet hette Jakob Roggeveen. Året var 1772 och eftersom upptäckten gjordes på självaste påskdagen gav Roggeveen den nyupptäckta ön namnet Påskön.

I själva verket hade ön upptäckts långt tidigare. En liten grupp människor hade klarat den långa seglatsen från Polynesien kanske redan tusen år innan kapten Roggeveen och hans besättning tog sig dit.

De polynesiska upptäckarna kallade sin ö Rapa Nui och den ö de fann var ett grönskande paradis med en area på 166 kvadratkilometer (alltså något mindre än vår svenska ö Hisingen).

Ön var täckt av skog med ett tjugotal olika, unika trädarter, bland annat en enorm jättepalm. I skogarna levde ett antal endemiska fågelarter och utmed kusterna fanns enorma kolonier av miljontals havs-fåglar, de största i hela Stillahavsområdet.

Med båtar kunde de nyanlända invånarna fiska och jaga delfiner och andra havsdjur. Man utvecklade så småningom ett speciellt jordbruk i det relativt torra klimatet. Befolkningen växte och genom det välanpassade jordbruket kunde ön till sist föda upp mot 20.000 invånare.

Befolkningen var uppdelad i tolv klaner som delat upp ön mellan sig och de olika klanerna styrdes av en härskande elit.

Förmodligen hade man med sig traditionen att resa stenstatyer redan när man kom till ön. Liknande statyer, om än mindre, har påträffats på annat håll i Polynesien.

Men på Påskön fanns tillgång till en mycket lämplig bergart för att hugga ut statyer och så småningom startade en veritabel statusjakt där de olika klanerna försökte överglänsa varandra. Med tiden blev statyerna allt större, allt mer resurskrävande.

Hela 887 statyer har påträffats, hela eller under framställning. I snitt vägde de tio ton men några var betydligt större. Ett enormt arbete lades ner på att skapa dem och för att kunna förflytta dem från stenbrotten till kusten byggdes särskilda vägar av trä att släpa dem på.

Skogens träd användes dessutom som virke i byggnader och båtar, till ved och till kremering av de döda. Träden gav också frukt och av deras fibrer flätade man rep. Men i det torra klimatet växte och förnyades skogen mycket långsamt.

I takt med att träden avverkades fick den brännande solen och den uttorkande vinden alltmer fritt spelrum. Jorden började eroderas bort och det blev svårare att få tag på material till den kompostering som fått jorden att behålla sin bördighet. Skördarna blev allt mindre och matbrist skärpte motsättningarna mellan klanerna och mellan eliten och de arbetande.

En period av motsättningar och kamp verkar ha inträtt. Man gjorde räder för att komma över mat och man välte omkull varandras statyer.

Tillgången till trä hade varit avgörande för livet på ön, och värst av allt, när de stora träden huggits ned kunde man inte längre bygga de båtar som krävdes för jakt och fiske till sjöss. Nu fanns heller ingen möjlighet att lämna ön!

När Roggeveen kom var ön i det närmaste ödelagd. Den saknade helt träd, de inhemska fågelarterna var utrotade och av de enorma havsfågelkolonierna fanns endast en spillra kvar. Man levde av vad de uttorkade odlingarna gav och av blötdjur som kunde samlas in utmed stränderna. Invånarantalet hade sjunkit till något tusental.

Man kan undra vad den påsköbo tänkte som högg ner öns sista träd. Kanske tänkte han (eller hon) att han bara gjorde sitt jobb, att ny teknik skulle lösa problemen eller att man snart skulle finna en fullgod ersättning för trä.

Olösliga klassmotsättningar, resurskrävande statusjakt, sinande naturtillgångar med åtföljande krig om resurser i en begränsad, isolerad värld. Oförmåga att inse problemen och nödvändigheten att finna nya utvägar. Är det någon som känner igen sig? Vart är vi själva på väg?