Vill bryta det stereotypa

Misstag som med hans egna ord bland annat hade sin grund i politisk naivitet, kunskapsbrist och upprördhet över hur palestinierna behandlas. Efter att ha tagit avstånd från religiös fundamentalism är han nu tillbaka med en nypublicerad diktsamling och antiimperialistiskt engagemang i bland annat Syrienfrågan.

Vi träffas för ett samtal på Café Linne i Svartbäcken, det gamla hantverkskvarteret som undslapp rivningsraseriet under 60-talet. Omar har temperament. Håret lite uppspretat av handens gester, ögonen vakna, talet snabbt och stackatobetonat, språket verserat och rytmiskt, då och då en plötslig paus i ordflödet och energin fortplantar sig i händernas rörelser.

• När jag för intervjuade dig i samband med din debut för åtta år sedan visade du intresse för vänster och marxismen men drogs till islam. Hur kom det sig?
– För mig var det ett sätt att söka mitt ursprung, min biologiska pappa kom från Iran, min adoptivfar från Kenya. Morföräldrarna är frikyrkliga från Jämtland och mor arbetade inom svenska kyrkan. Jag reste till Kenya för att känna på pappas hemmamiljö – jag är ju adopterad av en svart afrikan.

– Vi stämde inte in i den vanliga ”rashierarkin”, det kunde skapa förvirring. Blev ibland mobbad i skolan. Min far tog promenader med mig i barnvagn. Det var en ovanlig syn på den tiden och väckte viss uppmärksamhet, en svart man med vit bebis. Att svarta kidnappar vita barn hade jag läst i gamla barnböcker. Så även idag – ta mediakampanjen om den vita flickan som hittades hos romer i Grekland.

– Jag berördes också av förrändringarna i samhällsklimatet. Bush proklamerade kulturernas kamp där kommunismen lämnat plats för islam som ondskans hemvist, följt av angreppen på Irak. Islamofobin gjorde sitt intog. Islam var slagpåsen, det man sparkade på. Jag tog parti för den svagare.

• I en opieätares bekännelser hävdar du bristande kunskaper som grund för din radikala islamistiska uppfattning och antisemitiska uttalanden.
– Under en kort period av mitt liv, mellan 2009 och 2011, kallade jag mig islamist. Jag trodde att man med islam som grund skulle kunna bygga en antiimperialistisk rörelse i arabvärlden. När jag utforskade denna miljö insåg jag att det var en dum och fåfäng ambition. Jag hade starka åsikter, men inte så mycket kunskaper.

– Jag kunde inte skilja mellan antisionism och antisemitism. Sekterismen, testuggandet, inskränktheten i vissa religiösa muslimska grupper fick mig att reflektera. Jag insåg gradvis att religion i dess konservativa form, oavsett vilken religion det gäller, var ett hinder för politisk frigörelse. Jag blev mer sekularist efter denna period än jag var innan.

• Du har ju engagerat dig i Syrienfrågan och givit ut en pamflett. Hur uppfattar du mediernas rapporter och vänsterpartiets ställningstagande?
– Assad framställs ju som den store skurken. Fria syriska armen, den så kallade oppositionen finns ju knappt på syrisk mark. De väpnade grupperna består mest av folk som står nära al-Qaida.

– Palestinier och syrier jag känner ser kriget mer som ett angrepp på Syrien genom ombud – där USA vill utnyttja missnöjet för egna intressen. Se på Libyen idag, olika miliser som slåss om makten, där råder kaos och rättslöshet men det är tyst i våra medier – inga rubriker om massmord och brott mot mänskliga rättigheter som när man ville ha bort Gaddafi. Vänsterpartiet är mån om att vara accepterat av etablissemanget och sväljer därför dess version av konfliken.

• Du har nyligen publicerat en ny diktsamling ”skymning öfver Uppsala” som fått positivt bemötande i pressen. Vad var avsikten med denna rubrik? Du är ju också taxichaufför, är det taxichaufförens ögon?
– Skymning över min ungdom, Ungdomens hus som skymtar i omslagsbilden – ett besök i ungdomens hus i symbolisk mening. Det är också taxichaufförens ögon. Jag kör ju på natten. Jag läser och iakttar. Man upplever ett sociologiskt tvärsnitt av stan. Träffar hög och låg, gamma och ung. Det leder till reflexioner.

– Apropå taxi, är taxichaufförens villkor verkligen usla. Avregleringen har lett till allas krig mot alla. En organisering måste till, det är för mycket individualistiskt tänkande. Jag skriver också om detta.

• Du har ett särskilt intresse för udda existenser och mystik, svarte baronen, bok-Viktor med flera träder fram i stroferna. Ser du dig själv som udda?
– Sådana här existenser fascinerar mig, men jag skulle inte själv kalla mig mystiker. Är mera nyfiken. Uppsala är speciellt, dominerat av universitetet drar den till sig människor som i andra sammanhang hängs ut som kufar – de ger relief åt livet.

– Jag söker det oväntade. Vill bryta det stereotypa. ”Här kommer någon med namnet Mohamed Omar och han rappar inte, han skriver poesi”. Jag har ett hopp om att mina dikter kan inspirera andra med invandrarbakgrund att bryta omvärldens förväntningar och fördomar.

• Hur ser du på kulturklimatet i Sverige?
– Det är ett ängsligt passade på varandra, en rädsla för det avvikande. Författare ska helst visas upp som någon moralisk förebild. Man ska passa in i tv:s tyckarprogram och ha de rätta åsikterna. Det är för mycket av personfixering. Författarrollen ska inte överdrivas.

– Jag uppskattar poeten Jesper Svenbro. Hans dikter innehåller essayistiska drag, är inte renodlad centrallyrik eller noveller, det är samtidig all detta och något annat.

• Du kallar dig numera sekularist och socialist. Hur har pendeln svängt?
– Vilket liv vill vi ha? Den nuvarande ordningen stryper människan och hennes möjligheter. Kapitalismen är ett slöseri, ett misshushållande med både människans och naturens resurser. Det krävs en vision om ett samhälle som är organiserat på ett sådant sätt att rikedomen, kulturen, kunskapen och hälsovården kommer alla till del, och som inte låter någon människas begåvning och färdigheter gå till spillo. Detta kallas socialism.

– Det har alltid funnits muslimer som strävat efter att förbättra livet på jorden. På 900-talet skall de så kallade ”karmaterna” ha upprättat ett protokommunistiskt samhälle i Bahrain. Karmaterna och andra liknande historiska rörelser – det har funnits flera – kan inspirera muslimer idag. Men jag tror inte att någon rörelse som sätter religionen som norm, hur man än tolkar den, kan bli tillräckligt universell och progressiv för att klara de utmaningar vi står inför. Religionen kan finnas med som ett under-ordnat element i rörelsen, en kulturell ”färg” eller ett ”språk”, men inte som den grundläggande eller ledande idén.

Hans Johansson