Surfpunk med ilsken inspiration
På Sveriges alternativa musikhav strålar en kaxig fyr. Skånska surfpunkbandet Arre! Arre! vill vara ljud och ljus för dem som inte syns och en inspiration för vanliga arbetande kvinnor.
De fyra bandmedlemmarna i Arre! Arre! träffades för tre år sedan och har musicerat sedan dess.
– Vi hade alla verkat inom musikscenen innan men jag började inte spela gitarr förrän vi startade bandet, säger gitarristen Anna Palmer till Proletären.
Arre! Arre! har en klassisk konstellation; trummor, bas, sång och två skriande gitarrer.
– Vi är ju rätt punkiga, men nog lättare att lyssna på än många andra band.
En åsikt fler tycks dela. Arre! Arre! har nått ut till en bred publik. Förra året blev de till och med nominerade till P3 Guld.
– Vi var inte riktigt beredda på det. Tillhörde vi verkligen det gänget? Till skillnad från de artisterna är det ju inget företag vi driver. Vi spelar ju helst i betydelsefulla sammanhang, till exempel politiska arrangemang eller DIY-klubbar som har ett uttalat syfte, säger Anna Palmer.
Hon berättar att de tackar för uppmärksamheten men är noga med att distansera sig från kommersiella akter. De stora arenorna ligger för långt från kärnan och inspirationen.
En ilsken och energisk inspiration som speglas i musiken.
– Den kommer från politiken, patriarkatet och PMS, säger Anna Palmer och skrattar.
Debutalbumet A.T.T.A.C.K. från förra året är både medley och manifest. Ett potpurri av politik och vardag.
Eld och fladdermöss, knutna nävar och rossliga halsar, näsblod och välling i hundra knyck.
– Vi är alla politiska varelser och det kan vi ju inte värja oss för. Bara jag går upp på scenen som kvinna är det politiskt. Ibland är det meningen, ibland sker det ofrivilligt.
Idén om att visa att det fanns en annan typ av band var med från första början.
– Vi ville ju att det bara skulle vara kvinnor med i bandet, att det skulle vara separatistiskt. Det känns både tryggt och värdefullt för oss, säger Anna Palmer.
– Vi ser ju gärna att fler kvinnor spelar musik, fler vanliga kvinnor som har vanliga jobb vid sidan om. Det känns bra att man kan göra det här och förhoppningsvis inspirera andra till att också synas och ta plats. Alla som inte syns och hörs så mycket.