Hoppa till huvudinnehåll
Av

Prisad krigarsjäl är tillbaka

Den sjätte februari släppte Carlito sitt andra album. Proletären träffade honom för att prata om den nya plattan, antiimperialism och om hur det är att bli trakasserad av polisen.


Det har gått nästan exakt tre år sedan Carlito albumdebuterade. Debutskivan, Guldburen, blev väl mottagen och belönades med priset för bästa hiphop på galan P3 Guld 2011.

Skivan gick till hårt angrepp mot den kapitalistiska politik som förts och skildrade konsekvenserna av samma politik underifrån. Carlito utmärkte sig själv som en artist som inte hymlade med sina åsikter och som i min mening återaktualiserade det politiska inom den svenska hiphopen. Nu, tre år senare, släpper han uppföljaren Krigarsjäl.

På frågan hur han själv ser på det nya albumet berättar han först hur han under hela processen varit betydligt mer delaktig jämfört med tidigare, hur han varit med och styrt över det mest. Allt ifrån melodislingor till text.

Han berättar vidare, lite skrattande, att denna platta är lite mer egocentrisk (han vägrar att använda uttrycket ”personlig”). På Guldburen ville han få med så mycket som möjligt. Nu har han, med utgångspunkten i det egna jaget, istället valt att lägga mer fokus på det som ligger honom nära till hands.

Vi skämtar lite och funderar på om detta har lett till att det politiska budskapet blivit bortglömt men kommer snabbt fram till att så inte är fallet.

Det räcker att man lyssnar på plattans första spår, titellåten Krigarsjäl, för att inse att Carlito fortfarande brännmärker kapitalismen och dess imperialistiska härjningar världen över. Han låter, i musikvideon till Krigarsjäl (som i skrivande stund visats över 320000 gånger på Youtube) kända motståndskämpar såsom Fidel Castro, Angela Davids och Marcus Garvey avtecknas. Han poängterar att han respekterar människor som vågar stå upp mot orättvisa och förtryck.

Kriget mot Libyen förra året ser han som ytterligare ett i den långa raden av kapitalistiska hetskrig mot en oskyldig befolkning. Han vänder sig mot alla liberala argument för (och Vänsterpartiets acceptans av) en militär intervention.

– Varför var det ingen som föreslog att vi skulle invadera London och rädda oskyldiga liv när det var kravaller där sist?

Jag frågar om han ser sig själv som en ”krigarsjäl”. Svaret blir ett kort och koncist ”ja!”. Han börjar berätta om sin barndom och hur han alltid har fått kriga för att få ta del av sådant som andra tagit förgivet.

Till Sverige kom Carlito vid fem års ålder och han berättar hur han, efter att ha slussats mellan flyktingförläggningar och temporära bostäder, hamnade i en kranskommun till Stockholm. Rasim och hat mötte honom i ung ålder vilket många gånger ledde till våld.

Skivans sjunde spår I våra skor skildrar detta. Carlitos mamma förklarar där för honom hur han måste göra sig beredd på att alltid kämpa dubbelt så hårt som sina jämnåriga. Enbart för att han ser ut på ett visst sätt.

Denna belastning är någonting som följt med Carlito länge, och som ständigt gör sig påmind. Han minns när han och en vän vandrade runt på Östermalm en helt vanlig kväll i Stockholm. Plötsligt dyker det upp tre civilpoliser som konfrontativt frågor vad Carlito och hans vän gör där, på Östermalm. Poliserna frågar om de kan få titta lite i deras fickor, ignorerar svaret med hänvisning till att ”det säljs rätt mycket droger häromkring” och genomför en visitation.

Denna konstanta utsatthet för polisers totala makt är någonting som skildras på det nya albumet, kanske framför allt unga individers utsatthet. Carlito påpekar att det är lätt för polisen att undvika konsekvenser av sitt handlande på grund av att det är få som vet vilka rättigheter de har.

Låten Haffakort handlar om det kort i plånboksformat, som tryckts upp av olika personer på olika platser i landet, där det står vilka rättigheter du har om du kommer i kontakt med lagen.

– Det är genom kunskap man kan göra motstånd, säger Carlito som inte har mycket till övers för polisen.

– Kapitalismens vakthundar, är hans ord.

När vår pratstund börjar gå mot sitt slut frågar jag hur han ser på framtiden, både för honom själv som musiker men också på ett samhälleligt plan. Han låter inte svaret vänta och innan jag har hunnit ställa klart frågan säger han med självklar ton att systemet kommer att rasera.

– Kapitalismen är bygd för att gå sönder, fortsätter han.

Han tror dock tyvärr inte att han får uppleva fallet under sin levnad, även om han hoppas det.

För honom som musiker är drömmen given, han vill kunna leva på sin musik. Idag arbetar han som högstadielärare men om han kunde få välja skulle han lägga all sin energi på musiken.

Skivans bästa spår är i mitt tycke outrospåret Husblatten vs Fältblatten. Ackompanjerad av trummor tar berättarrösten med oss in i den konflikt som ständigt återfinns i förtryckarsamhällen; förhållandet mellan individerna inom den förtryckta gruppen i relation till makten. Ska man bejaka sina kollektiva intressen eller leta efter en individualistisk trappstege?
Simon Renner