Hoppa till huvudinnehåll

När döden går bredvid på jobbet

Efter tre romaner som alla utspelar sig för en eller flera generationer sedan har Anneli Jordahl valt att placera sin senaste roman i ett brinnande nu. I ”Som hundarna i Lafayette Park” gör författaren kopplingen mellan den ständigt aktuella arbetardöden, som varje år kostar mellan fyrtio och femtio människoliv i Sverige, och dödsskjutningarna av svarta unga män i USA. ”Det är samma känsla av att kroppen är fredlös”, säger hon när Proletären träffar henne på bokmässan i Göteborg.

Anneli Jordahl menar att det behövs politisk mobilisering för att arbetsmiljön ska bli bättre.
Jenny Tedjeza

Det är morgon på bokmässan i Göteborg och Anneli Jordahl sitter på en pall i Norstedts monter. Perfekt svart page, kavaj och röda smycken. Hon bläddrar i en bok medan vimlet runt henne blir allt mer intensivt i takt med att mässhallen fylls med folk.

När vi hälsar ger hon ett vänligt och chosefritt intryck. Vi skrattar åt att vi båda två är tidiga till mötet eftersom vi alltid är rädda för att komma sent.

På väg genom mässhallen i riktning mot presscentret pratar Anneli Jordahl om skillnaden mellan Göteborg och Stockholm. Att hon i Göteborg fortfarande kan stöta på läsande arbetare när hon håller föredrag. I Stockholm är publiken alltid medelklass.

Hon kallas sällan arbetarförfattare, ändå är arbetarperspektivet ständigt där som en självklarhet. Både i hennes romaner och i samtalet.

På bokmässan presenterar Anneli Jordahl sin senaste roman ”Som hundarna i Lafayette Park” där temat är döden på arbetsplatserna.

Hon säger att hon ofta får frågan vad det är för skillnad mellan medelklass och arbetarklass. Just arbetsplatsolyckorna är en sådan viktig skillnad.

– Medelklassen riskerar inte att omkomma på jobbet, om de inte är utrikeskorrar. Det är nästan bara kroppsarbetare som dör när de jobbar.

Hennes egen bakgrund, som skymtar fram i romanen ”Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona”, gör ämnesvalet självklart.

– Jag har alltid varit beklämd över hur mina föräldrar, och särskilt mamma, blev utslitna i förväg. Hon jobbade i storkök och utbildade sig sedan till undersköterska i hemtjänsten.

– Göran Perssons svångrem på 90-talet slog undan benen på henne och väldigt många andra kvinnor. Min biologiska pappa var yrkesmålare och blev skadad av tinnern.

– Arbetare får betala med sin kropp för usla löner. Det har stört mig sedan jag var ung.

Anneli Jordahl menar också att det finns ett politiskt och litterärt sprängstoff i frågan om de farliga arbetsplatserna och tar exemplet med den unga kvinnan som ensam städade tåg på Saltsjöbanan. Tåget städaren befann sig på skenade in i ett hus och hon skadades svårt.

Medan kvinnan hölls nedsövd på sjukhus gav tågoperatören Arriva henne skulden för olyckan, trots att polisutredningen senare visade på allvarliga säkerhetsbrister i företaget.

– Den händelsen är laddad med så mycket tragik och symbolik.

Bygget av Citybanan i Stockholm blev den utlösande faktor som fick Anneli Jordahl att göra litteratur av arbetsplatsolyckorna.

– Citybanan framställdes som ett lyckat projekt i media. När Dagens Nyheter skrev om problemen var det att interiören i Riddarholmskyrkan riskerade att spricka och att råttor kunde ta sig upp i restaurangerna.

– Så ser medelklassens ångest ut, medan arbetarna bygger staden i dödsskräck. Hur kändes det för anhöriga till de arbetare som dog under bygget att läsa de artiklarna?

Karaktären Jeanette dök upp första gången när Anneli Jordahl skrev ett bidrag till en kollektivroman. Jeanette var en tvär och sur kvinna som tappat hoppet efter att ha förlorat sin man just i bygget av Citybanan.

– Jag blev förtjust i texten och ville utveckla den. Det var kul att skriva om hennes ilska.

I ”Som hundarna i Lafayette Park” är Jeanette änka efter en arbetsplatsolycka i industrin och besatt av den nedtystade arbetardöden.

Hon samlar på fall i en dödsbok, men med hunden som enda sällskap saknar hon någon att dela frustrationen med.

Vuxna dottern lever medelklassliv i Stockholm och orkar inte höra på sin mammas aggressiva ältande.

Men när Jeanette börjar intressera sig för Svarta Pantrarna i USA, och hittar paralleller mellan våldet mot de svarta och arbetardöden, fixar dottern en biljett till en föreläsning med Angela Davis, en av medborgarrättsrörelsens ikoner som fortfarande är politiskt aktiv.

Kopplingen till polisens dödsskjutningar av svarta unga män i USA gör romanen högaktuell. Ändå berättar Anneli Jordahl, vars tidigare romaner alla utspelar sig under 1900-talet, att hon drog sig för att skriva en samtidsroman.

– Det är svårt att skriva mitt i ett brinnande nu, att hitta ett språk för det.

Vi pratar om arbetarklassens roll i litteraturen, om hur karaktärer som Jeanette är ovanliga.

– I traditionell arbetarlitteratur jobbar människorna så hårt att de inte har någon personlighet. Eller så är det arbetarklass i svår nöd som skildras. Men det är inte den arbetarklass jag själv växte upp i.

Hon berättar att det fanns människor som Jeanette i hennes närhet när hon var barn. Bistra, kärva och genomskådande på ett sätt som fick omgivningen att närma sig lite osäkert och hukande.

– När man tror att man ringat in henne klassmässigt så finns hon inte där.

Jeanettes strävhet gestaltas i romanen inte minst i relationen till dottern.

– Jeanette är inte en person som skickar hjärtan på mobilen.

Idén att göra kopplingen till medborgarrättsrörelsen fick Anneli Jordahl efter att ha sett den svenska dokumentären ”Black Power Mixtape”.

Hon beskriver det som en omskakande upplevelse och våldet mot de svarta i USA har många beröringspunkter med arbetarklassens villkor.

– Känslan av att den egna kroppen är fredlös. Att man kan släcka ett liv utan att någon ställs till svars. Upprättelsen som aldrig kommer och känslan av att samhället inte är för mig.

Under arbetet med romanen dödades Michael Brown av poliser i Ferguson och en ny protestvåg drog över USA.

– Jag och Jeanette stod mitt i alltihop.

Hon beskriver sin bok som en medieroman på samma sätt som Maja Ekelöfs ”Rapport från en skurhink” är det. Jeanette bor ensam och ensligt och omvärlden gör sig påmind genom tidningen och radion.

– Ekelöf hade Vietnamkriget och Jeanette har morden på svarta i USA.

Anneli Jordahl berättar om den amerikanska aktivisten Bell Hooks som har beskrivit klassfrågan som ”the uncool subject”. Och det är något som hon själv stöter på i sitt arbete. Att skriva om arbetare är sällan fint nog.

Samtidigt är det bara arbetarförfattare som antas skriva om klass. Den stora utgivningen som utspelar sig i medelklassfamiljer betraktas som klasslös.

– Det är skrattretande! Hör de inte hur dumt det låter?

Så hur bryter vi tystnaden kring arbetardöden? Anneli Jordahl sätter inte sin tilltro till de stora medierna.

– DN skiter i om arbetare demonstrerar för bättre arbetsmiljö. Medelklassen i Stockholm träffar aldrig arbetare.

Däremot tror hon att det behövs politisk mobilisering.

– Det är så otroligt polariserat idag. Alla står stridsberedda och delar upp sig i små grupper. Visst kan separatism vara bra, men när kommer det stora samarbetet?

Hon beklagar att så många idag går på snacket om att alla är medelklass, att till och med arbetare definierar sig som medelklass.

Men när arbetarklassens sammansättning förändras, måste den också ha nya företrädare.

– När arbetaren är en kvinna med rötter i ett annat land så behöver vi en sådan kvinna som ställer sig upp och säger ”hörrudu, du snackar skit!”.

Vi måste lämna intervjurummet på mässan och Anneli Jordahl ska snart skynda vidare till nästa programpunkt. Jag ber att få ta några foton och efter en stund upptäcker hon att blusen hänger utanpå byxorna.

– Det hade inte mamma gillat, säger hon och stoppar blusen innanför linningen igen. Det är bara medelklass som kan kosta på sig att klä sig ovårdat.
Fakta

När döden går bredvid på jobbet

Anneli Jordahl
  • Journalist, författare och litteraturkritiker född i Östersund 1960.
  • Blev känd för essän Klass – är du fin nog som gavs ut 2003.
  • Debuterade som skönlitterär författare 2009 med Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet).
  • Efter det har hon skrivit tre romaner: Augustenbad en sommar (2011), Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona (2014) samt Som hundarna i Lafayette Park (2016).
  • Har också skrivit Att besegra fru J: en bok om Elsie Johansson.