Med öga för människan

På filmfestivalen i Göteborg visas mycket kortfilm i anslutning till långfilmsvisningarna. Upplägget skapar en möjlighet för nya filmskapare att nå ut med sina alster till en bredare publik. Kvalitén varierar och många av kortfilmerna försvinner ur minnet så fort långfilmen börjar, men vissa av dem dröjer sig kvar och lovar gott om regissören.

En av dessa är ”Kurt & Oves bilservice” från 2008 om två mekaniker som i 40 år har haft sin gemensamma verkstad på Hisingen i Göteborg. På nio minuter skildras kärleksfullt och poetiskt bilservicens sista tre år innan den jämnas med marken. Det som dröjer sig kvar är regissörens öga för detaljer och hans förmåga att gestalta människoliv med små medel.

Fem år senare har Gorki Glaser-Müller nyligen långfilmsdebuterat med ”En gång om året”, ett välskrivet kammarspel där Gunilla Röör och Michalis Koutsogiannakis spelar ett kärlekspar som gifta på var sitt håll träffas på olika hotellrum en gång om året. När de nu ses för trettionde gången lyckas de inte längre stänga ute världen och verkligheten och relationen ställs på sin spets.

Gorki Glaser-Müller beskriver ”En gång om året” som en film som blev till mot alla odds.

– Vi hade inga pengar utan började filma själva med egen utrustning. Vi hade en vision och ville testa långfilmsformatet.

Att som långfilmsdebutant få stöd från Svenska Filminstitutet har blivit näst intill omöjligt. Med dagens regelverk koncentreras stödet till etablerade producenter och regissörer.

– Filminstitutet borde finnas för att vaska fram de filmer som annars inte blir gjorda, tycker Gorki Glaser-Müller. Nu är det inte de bästa som kommer fram, utan de driftigaste.

För att ”En gång om året” skulle bli verklighet fick teamet istället utgå från de resurser som fanns. De valde en berättelse som kunde gestaltas av få skådespelare, på få platser och med lite utrustning.

Skådespelaren Gunilla Röör kände Gorki Glaser-Müller sedan tidigare. Hon är gästprofessor på Teaterhögskolan i Göteborg och han har jobbat som fotograf på hennes lektioner.

– Hon blottar sig och bjuder på alla sina sidor. Det är inspirerande.

Under filminspelningen bidrog både Gunilla Röör och Michalis Koutsogiannakis till att utveckla manus genom att föreslå förändringar. Gorki Glaser-Müller beskriver hela projektet som ett kollektivt arbete där alla verkligen ville vara med.
– Det var lusten som drev oss, berättar han.

”En gång om året” är på många sätt en gripande och mångbottnad kärlekshistoria som ställer frågor om livsval, tvåsamhet och karriär. Kammarspelet ställer höga krav på undertext och karaktärernas trovärdighet och Gorki Glaser-Müller lyckas väl. Han brinner för att berätta om just de här två människorna och deras villkor.

– Karaktärerna får inte bli språkrör för filmskaparen, menar han. Det är därför mycket svensk krim är så dålig.

Inom kriminalfilmen används karaktärerna ofta för att gestalta en idé eller ett skeende och tillåts inte bli komplexa personer.

– Skådisarna får inte en chans, säger Gorki Glaser-Müller.

I ”En gång om året” lär vi känna kärleksparet genom återblickar på tidigare möten. För trettio år sedan låg de på en madrass i ett kök och lyssnade på ”Keops pyramid”, nu är de båda etablerade, hon som lärare, han som företagare. Ungdomens lätta rottingmöbel har bytts ut mot en tung skänk. Därmed blir ”En gång om året” också en skildring av en generation som började sitt vuxenliv på barrikaderna.

Gorki Glaser-Müller själv föddes in i världspolitiken, bara veckor efter kuppen i Chile 1973. Hans föräldrar som deltog i motståndsrörelsen gav honom de revolutionsklingande namnen Gorki Dimitrov.

– Folk visste inte då hur illa det skulle bli, berättar han. Att människor skulle försvinna, torteras och avrättas.

I kortfilmen ”9/11 Mitt kodnamn var Manuel” skildrar Gorki Glaser-Müller hur han fick använda ett alias ute på gatan för att inte utsättas för trakasserier.

– Då räckte det att du var alternativt klädd för att kallas kommunist, minns han. Kommunist blev ett skällsord.

Efter tretton år i underjordisk verksamhet orkade Gorki Glaser-Müllers mamma inte mer och de tog sig till Sverige.

– Det är först nu när jag själv har barn som jag inser hur mycket mina föräldrar brann för att samhället skulle bli demokratiskt, säger han.

Idag ser han privatiseringen av skolan som det största hotet mot social utveckling.

– Här i Sverige har vi i flera decennier gemensamt investerat i människors utbildning, vilket till stor del är arbetarrörelsens förtjänst. Nästa steg borde vara en slags mediealfabetisering där människor lär sig att vara källkritiska och ifrågasättande i förhållande till den information vi översköljs av.

Som förälder upplever han nu istället skolans nedmontering, något han tolkar som en medveten strategi från regeringens sida för att utarma det offentliga.

– Men det finns ingen opposition. Alla tror att regeringen kommer att bli utbytt av sig själv.

På frågan om det finns något grundläggande som han vill förmedla i sina filmer svarar Gorki Glaser-Müller kärleken mellan människor och kärleken till den lilla människan.

– Jakten på lycka och vår desperata strävan efter att ha det bra. Jag ser en situation, en känsla, som jag vill förmedla. Sedan är filmarbetet som en tratt, där det som kommer ut är ett koncentrat.

Han säger också att han vill skildra människan i ett samhälle. Nästan all amerikansk film utspelar sig i ett isolerat medelklassamhälle som inte finns på riktigt.

– Allt är likriktat. Till exempel ser du inte en enda överviktig människa trots att minst hälften av USA:s befolkning är överviktig. De här filmerna är såpiga till sitt innehåll trots att de är storslagna produktioner. De är filmad skitlitteratur.

Själv har Gorki Glaser-Müller ett par nya filmprojekt på gång men säger att det är för tidigt att berätta något om dem. Som filmtittare är han allätare och han menar att det sällan är genren i sig som kvalitén hänger på utan hur man handskas med den. En sak kan han i alla fall avslöja.

– Nästa grej blir inget kammarspel.