”Jämlikhet är ett centralt mål”

Publicerad 7 februari 2013

– Det är skamligt hur mannen på gatan får lida för miljardärernas härjningar, säger filmaren Stefan Jarl som i förra veckan besökte Göteborg International Film Festival med sin senaste film Godheten.

Bilder
Fakta och bakgrund
Stefan Jarl
  • Dokumentärfilmare född 1941 i Skara.
  • Var elev och assistent till filmaren Arne Sucksdorff.
  • Har varit verksam i 46 år och gjort 40 filmer.
  • Är mest känd för den så kallade Modstrilogin, Dom kallar oss mods (1968), Ett anständigt liv (1979) och Det sociala arvet (1993).
  • Andra kända filmer är Naturens hämnd, Själen är större än världen, Uhkkadus/Hotet och Flickan från Auschwitz.
  • Har gjort Liv till varje pris om kollegan Bo Widerberg och Muraren om skådespelaren Thommy Berggren.
  • 2010 kom filmen Underkastelsen om den kemiska föroreningen av vår livsmiljö och våra kroppar.
  • Har bland annat tilldelats European Film Acadamy Felix Award, International Documentary Associations Award och Silver Medallion vid Telluride Film Festival som en av Europas ledande dokumentärfilmare samt fyra Guldbaggar.
  • I samband med Göteborg International Film Festival tilldelades Godheten Svenska Kyrkans Filmpris 2013.

”Jag vill tro att man med konstens hjälp kan förändra världen, men det är mer komplicerat idag. Det finns färre platser att möta publiken.”

I morgonnyheterna rapporteras om miljardregnet över storbankernas ägare. Räntegapet är rekordhögt och regeringen har sänkt bolagsskatten. Aktiekurserna och direktörerna gör glädjeskutt.
Inte många talar om att det är våra pengar som regnar över de rika. Pengar som hade kunnat användas till vår gemensamma välfärd. Skola, vård, järnvägar och kultur.

Vi väntar på dokumentärfilmaren Stefan Jarl i en hotellfoajé i Göteborg. Han gästar Göteborg International Film Festival med sin senaste film Godheten som handlar just om direktörernas girighet och om ”förlusten av det gemensamma”.

Idag har de rikaste tio personerna i Sverige en förmögenhet som motsvarar 40 procent av BNP. Folket betalar för de växande klassklyftorna med lönesänkningar, urholkade socialförsäkringar och sämre hälsa. Människor sover på gatan och tvingas besöka kyrkornas soppkök.

I hotellfoajén skyndar en affärsman med portfölj och överrock ner för trapporna. Han lämnar en påse tvätt till receptionisten och knäpper med fingrarna åt taxichauffören som väntar på honom vid utgången.

Godheten ifrågasätter den rådande ordningen. Att de som redan har ska ha så mycket mer och att de som står för produktion, service och omsorg ska berövas sin värdighet. Filmen består av intervjuer med ekonomer, forskare och journalister som alla beskriver ett sjukt samhälle där bara de allra rikaste står som vinnare. Däremellan sketcher där skådespelaren Thommy Berggren driver med girighetens uttryck.

– Syftet med filmen är att få igång en debatt, säger Stefan Jarl när vi sitter i hotellbaren. Det tog hundra år att bygga upp folkhemmet men det gick att riva ner på ett decennium. Jag kan inte förstå att man låter det ske, att det inte finns något motstånd. Kanske har folkets förtroende för socialdemokratin varit så stort att de inte kunde föreställa sig att det skulle vara så lätt att stjäla välfärden.

– Mannen på gatan får lida för miljardärernas härjningar. Det är skamligt.

Stefan Jarl berättar att salongerna har varit fulla av kampvilja när han har medverkat på filmfestivalen.

– Det har känts som 70-talsstämning på filmvisningarna. Tyvärr är det mest människor över 50 som reagerar. Var finns de som står mitt i arbetslivet nu och som påverkas mest av folkhemmets nedmontering?

• Du har talat om nästa års riksdagsval som ett ödesval. Hur ser du på möjligheterna att förändra den parlamentariska vägen?
– Det är svårt när demokratin är så urholkad och yttrandefriheten kommersialiserad. Vi måste hitta andra former för organisering. Spontant på gatan som i början av 1900-talet.

I Godheten kritiseras den moderna socialdemokratin hårt. Riksdagsmän och ministrar som går direkt till bolagsstyrelserna efter sin politiska karriär.

– Folk litar på de socialdemokratiska politikerna och att de gör vad de kan. Istället betjänar de folkvalda näringslivet. Hur tänker Tomas Östros innan han somnar? Hur är det möblerat i hans huvud?

Stefan Jarl menar att klassamhället, förutom de helt uppenbara ekonomiska orättvisorna, föder nya tankar och känslor hos människor som är svårare att genomskåda och skildra.

– Att vara någon är att konsumera. Människan blir en vara och den som inte deltar i hetsen blir ensam. Plötsligt tänker vi att vissa människor är mindre värda än andra. Därför är jämlikhet ett centralt mål. Ropet från franska revolutionen är verkligen en slogan för dagens människor.

Kommersialismen tränger in även på kulturens och filmens områden. Stefan Jarl är hård i sitt omdöme om filmpolitiken i allmänhet och det senaste filmavtalet i synnerhet.

– Avtalet har inget med kultur att göra. Det är ett rent näringslivsavtal för att de stora producenterna ska tjäna pengar. Det blir underhållning utan krav på kvalitet istället för att vi diskuterar hur Sverige ska få tio Ingmar Bergman och inte bara en. Ett grundkrav är att det i alla fall skulle finnas en filmarbetare i styrelsen för Svenska Filminstitutet.

Stefan Jarl var en av grundarna av 40-årsjubilerande Folkets Bio som idag med några ynka procent av marknaden är en av ytterst få konkurrenter till Bonnierägda Svensk Filmindustri.

– Vem skulle ha visat mina filmer om vi inte hade startat Folkets Bio?

Som exempel nämner Stefan Jarl filmen Terrorister, om domarna efter Göteborgskravallerna, som han gjorde tillsammans med kollegan Lukas Moodysson. Terrorister fick nej både från Svensk Filmindustri och SVT, trots att Lukas Moodyssons filmer Fucking Åmål, Tillsammans och Lilja 4-ever tidigare hade gått på SF:s biografer, och trots att SVT visat Moodyssons dramaserie Det nya landet.

För Stefan Jarl som i årtionden har gjort filmer som vill diskussion och förändring är monopoliseringen av filmbranschen ett problem.

– Festivalpubliken är en sak men hur når man ut till den breda publiken? Jag vill tro att man med konstens hjälp kan förändra världen, men det är mer komplicerat idag. Det finns färre platser att möta publiken