Ifrågasätter liberala drömmar

– Lite läskigt är det, konstaterar Johanna Emanuelsson inför världspremiären på biograf Draken.

Vanligtvis är hon dramatiker och med Dröm vidare gör hon sin debut som manusförfattare.

– En pjäs försvinner när den är färdigspelad, det gör inte en film.

Rojda Sekersöz har gjort kort- och novellfilmer men är även hon långfilmsdebutant. Båda har fått Kommunistiska Partiets kulturstipendium och de känner varandra sedan de båda var medlemmar i Revolutionär Kommunistisk Ungdom.

Det var Johanna Emanuelsson som blev tillfrågad av producenterna bakom Beata Gårdelers Flocken om hon ville skriva ett långfilmsmanus och hon föreslog i sin tur Rojda Sekersöz som regissör. Först därefter började de spåna på idéer. Fyra år senare är filmen helt färdig, en dryg vecka innan premiären.

– Från idé till färdig produkt är det ganska normalt att det tar tre-fyra år om man inte är jättekänd, berättar Rojda Sekersöz.

Dröm vidare har beskrivits som en ”coming of age”, en uppväxtskildring.

– Ofta är det tonåringar det handlar om i såna berättelser, men det här handlar ju om att växa upp på ett annat sätt, säger Rojda Sekersöz.

– Det här är inte den naturliga biologiska tonårsrevolten när man gör upp med saker utan det här är någonting som många hamnar i sedan. Man tillåts inte att bli självständig och vuxen. Man får inget jobb, man bor i tredje hand och man blir beroende av sin familj eller andra.

Johanna Emanuelsson håller med.

– Det är svårare och svårare att hitta den platsen i samhället, och även att förlika sig med idén att ”jaha, det här var min plats.”

Filmens titel är dubbeltydig. Den kan dels läsas som en ärlig uppmaning att aldrig sluta drömma, eller som ett giftigt ”dröm vidare du, det kommer ändå aldrig hända.”

– Filmen ifrågasätter den liberala idén om att vill du så kan du, förklarar Rojda Sekersöz. Idén om att allt beror på dig som individ. Den tror ju huvudkaraktären också på.

– För att lyckas på något sätt i vårt väldigt hårda liberala samhälle är det så att man alltid måste ta sig vidare, annars är man inte lyckad, säger Johanna Emanuelsson.

– Men vad händer om man istället väljer kollektivet eller väljer att stanna kvar? Kan man göra det utan att man blir en loser? Har man inte förverkligat sig själv då? Och om alla i det här samhället ska ha karriärer och förvekliga sig? Alla kommer ju inte göra det.

– Och alla kan inte göra det, men det beror inte på individen, fortsätter Rojda Sekersöz. Och den här huvudkaraktären hon försöker ju, hon gör allt som hon ska. Men hon har bara sin vilja och inte förutsättningarna att kunna fixa saker på andra sätt. Och det behöver inte vara hennes fel. Så nej hon kommer förmodligen inte kunna äga ett hotell.

I en scen i filmen har huvudkaraktären Mirja fått jobb som städerska på ett hotell, och när hennes kompisar besöker henne på jobbet undrar de vad hon ska göra sen. Ska hon bli frukostvärdinna eller försöka skaffa sig ett eget hotell?

– Alla kan inte äga hotell! Det är det vi vill säga med filmen, skämtar Johanna Emanuelsson.

I sitt skapande försöker Rojda Sekersöz balansera mellan att så många som möjligt ska se hennes filmer och att förmedla det hon vill säga.

– Jag vill göra politisk men också kommersiell film. Film är dyrt och tar lång tid att göra, och så roligt är det inte att jag skulle göra det bara för min egen skull.

– Men jag tänker också att allt man gör är politiskt. Jag behöver inte välja att göra politisk film, det blir ju det. För alla val man gör påverkar ju något annat.
Johanna Emanuelsson fortsätter.

– Det är många som säger att det där om att allt är politiskt, det stämmer inte. Men visst stämmer det. För om man försöker göra en så apolitisk film som möjligt så är det ju också ett val.

– Men det går ju inte att göra en apolitisk film, invänder Rojda Sekersöz. Var man väljer att placera historien eller vilka man väljer att berätta om, bara det är politiskt. Antingen är man medvetet politisk eller omedvetet.

Flera journalister har ställt frågor om varför det nästan bara är kvinnor i filmen.

– Att man så ofta får den frågan är mycket mer intressant än varför vi inte har så många män med, tycker Rojda Sekersöz. Vi har en manlig karaktär, men det kretsar inte kring honom. Det säger något om hur vi är vana att se kvinnor. Att de hela tiden ska ha en relation till en man.

– Det finns ju massor av filmer om män som har allmänna problem som inte måste handla om kvinnor som kommer in och interagerar och gör saker med konflikten, säger Johanna Emanuelsson.

– Är det kvinnor det handlar om ska det alltid finnas med en man och en kärlekshistoria.

En annan vanlig fråga om Dröm vidare handlar om fenomenet ”förortsfilmer”, vilket provocerar Rojda Sekersöz.

– Vad är en förortsfilm? Jag förstår inte det begreppet. Man säger ju inte att alla andra filmer är innerstadsfilm eller landsbygdsfilm. Solsidan benämns till exempel aldrig som en förortsserie. Så det är uppenbart att förortsbegreppet handlar om klass.

Trots att det enda som redan från start var uttalat var att filmen skulle utspela sig i arbetarklassen, så är det oftare kön och etnicitet som Rojda Sekersöz får diskutera i intervjuer.

– Det kan nog finnas många orsaker till det. Det kan ha att göra med den där individualiserade idén om att klass inte är relevant, för vill man så kan man göra en klassresa. Att det är ett val att vara kvar i sin klass.

– I vår berättelse är arbetarklassen dessutom normen. Och om man missar det, vad är det man ser tydligt då? Jo att hon har tuttar och att hon är brun. Då blir det det som är mest lättillgängligt och intressant att prata om. Eller så är journalister bara inte intresserade av klass.

Rojda Sekersöz ser positivt på att många nya unga filmskapare debuterat på senare år.

– Det är fler som får göra film och det tycker jag är spännande. Och det gör ju också att det blir olika typer av filmer. Det kommer också en annan berättarkultur som jag tycker är intressant. Vi är ju uppväxta med högre tempo, serier och internet. Det verkar som att det märks i de grejerna som kommer ut.

– Och vår generation och den efter oss ser ju väldigt annorlunda ut än 70-talisterna. Det är en annan verklighet man växer upp i, säger Johanna Emanuelsson.