Hon skriver prärierock med guldkant

Publicerad 27 april 2016
Amanda Werne är en av de starkast lysande nya stjärnorna på Göteborgs rockhimmel.
Amanda Werne är en av de starkast lysande nya stjärnorna på Göteborgs rockhimmel.

– Jag trivs som fisken i vattnet i såna sammanhang, berättar Amanda Werne om sitt uppträdande på Leninpris-utdelningen i Varberg. Proletären träffar den Tottastipendievinnande musikern i hennes hem och pratar om skapande, samarbete och ställningstagande i politiska frågor.

Bilder
Fakta och bakgrund
Amanda Werne
  • Spelar både solo och som del av en trio. I bägge fallen under artistnamnet Slowgold.
  • Har sjungit sen barnsben. Började spela fiol när hon var sju. Tog upp gitarrspelandet i tonåren. Det är nu hennes huvudinstrument.
  • Spelade in den självbetitlade debutskivan med några vänner 2012. Hennes tredje album, Glömska, utkom i höstas.
  • Har spelat och samarbetat med framstående musiker som Freddie Wadling och Ebbot Lundberg från The Soundtrack of Our Lives.

En puttrig lägenhet på första plan i ett av Majornas många landshövdingehus. Inredningen är ett potpurri av antikärnkraftaffischer, bandkepsar, instrumentfodral och böcker.

På griffeltavlan i hallen står påminnelser om maskrosvin och guldfärg.

– Jag tänkte måla toaletten nästa vecka, säger Amanda Werne och ler. Det kommer bli skitsnyggt! Tror jag.

Guldfärgen känns självklar. Under sitt artistnamn, Slowgold, har Amanda Werne gjort sig känd som en av de starkast lysande nya stjärnorna på Göteborgs rockhimmel.

Hennes musik har beskrivits som ”prärierock” – ödslig och drömsk men med en smittsam hetta. Låtarna handlar ofta om kärlek och utanförskap.

– Jag skriver min musik för att ge dem som lyssnar ett andningshål, finna hopp och ro, säger Amanda Werne.

Budskapet har nått många uppskattande öron.

Hon har precis avslutat en serie spelningar tillsammans med en av utanförskapets främsta förkunnare – punklegendaren Freddie Wadling. Under tiden har hon också skrivit färdigt sin nya skiva som ska spelas in i maj.

Temat kärlek och utanförskap är ännu inte tömt. Nya skivan kommer gå i samma led.

– Visst har jag funderat på att göra mer politisk musik. Men jag vill inte skriva folk på näsan. Jag gör det jag gör och använder det som en plattform för att ta ställning i olika frågor på annat sätt.

Ställning tar hon. En ständigt progressiv sådan – och hon älskar att spela i politiska sammanhang.

En av hennes senaste spelningar var på utdelningen av Jan Myrdalbibliotekets Leninpris i Varberg.

– Det var skitkul att spela där! Det var en underbar stämning! Jag trivs som fisken i vattnet i såna sammanhang. Det roligaste var när alla musiker var på scen och vi sjöng Staten och kapitalet tillsammans med några barn, säger hon och skrattar hjärtligt.

Amanda Werne är uppvuxen i en miljö genomsyrad av både musik och vänsterpolitik. Socialt engagemang, med musik som främsta verktyg, är hennes devis.

Hon har styrt studiecirklar för unga musiker och är en drivande kraft bakom Popkollo, ett återkommande musikläger för tjejer i åldern 12-18 år.

Syftet med lägret är att främja unga musiker och öka antalet tjejer på och bakom landets musikscener. En fråga som ligger henne väldigt varmt om hjärtat.

– Det är så viktigt med den typen av verksamhet, tycker jag. Det känns som att det är den enda hjälp man kan få om man är ung och vill hålla på med musik.

Amanda Werne gillar att
uppmuntra andra unga musiker i deras skapande. Hon berättar att det också är en av anledningarna till att hennes musik är relativt simpel i sin komposition.

– Enkelhet är fint. Speciellt om man vill inspirera andra till att skriva. Det behöver faktiskt inte vara så komplicerat. Sen blir det kanske det ändå.

Sin egen inspiration hittar hon ofta i samarbetet med andra. Men hon berättar att det kan vara svårt att ta plats som ung tjej i en fåra nästan helt dominerad av män.

– Men det finns faktiskt en hel del män som vill lämna plats. Det beror väl oftast på hur väl de känner sig själva. Kampen måste föras från det hållet också.