En social revolution i det inre
– Folket lyssnar även om jag inte passar in i mallen, säger hiphopartisten Vic Vem. I våras släppte han sin första fullängdare, Villkorslös.
Vic Vem beskriver plattan Villkorslös som resultatet av en social revolution inuti honom själv. Han vill via konsten plantera idéer i människor och ge dem en annan syn på världen eftersom ”revolutionen börjar i människors sinnen”.
– Konsten är ett starkare vapen än att kasta sten, säger han.
Den röda tråden är det krig som samhället för mot människan. Inte bara konkret med våld och fattigdom, utan också genom tvånget att passa in.
– Det är ett själsligt krig, menar han.
En av låtarna på skivan heter Vacker och handlar om idealen som får oss att känna oss udda och utanför.
– I skolan trodde jag att jag var den enda som kände mig annorlunda. Men nu när låten släpptes var det så många som hörde av sig för att de känner igen sig i texten. Det är synd att vi inte kunde prata om det då, det hade besparat oss mycket smärta.
Hans personliga resa har inte utgjorts av enklaste vägen från A till B. Här finns uppväxten i en medelklassfamilj i Majorna i Göteborg. Här finns droger och destruktivitet, parallellt med studier och ett stort intresse för samhällsfrågor. Vic Vem var den som skolkade från skolan för att få tid att läsa Noam Chomsky. Idag lever han familjeliv med sambon och sonen som föddes tidigare i år, samtidigt som musikkarriären börjar ta fart och skaran av fans växer.
Kreativiteten löper som en röd tråd genom Vic Vems liv. Redan som sju-åttaåring gick han runt med idéer i huvudet och levde mer i sin sagovärld än i verkligheten. Musikaliskt hittade han hem när han mötte den amerikanske hiphopartisten Tupac.
– Hiphopen var perfekt för mig för att jag gillade att skriva texter och för att jag kände mig utanför. Den passade min sinnesstämning.
Vic Vem beskriver hiphopkulturen som ett samhälle i samhället som också har sina destruktiva sidor.
– Det finns ett gangsterfilmkomplex som tog över mig.
En del av hans resa sedan dess har handlat om att bryta med de machoidealen och på Villkorslös tar han avstånd från de artister som rappar om ”droger och fitta”.
Han menar också att hiphopen ursprungligen handlade om glädje och samhörighet och om att reflektera över samhället.
– Men när något blir populärt är det andra krafter som kommer in och styr. Då gäller samma värden som i annan popmusik och kvinnan är ett objekt i media, i Hollywoodfilmen och i musiken. Sex säljer.
I Sverige har hiphopens ursprungliga samhällskommenterande karaktär fått ett uppsving med band och artister som Svenska Akademien, Labyrint och Kapten Röd. En tradition som Vic Vem är en del av. Gemensamt för artisterna är, förutom samhällskritiken från vänster, en strävan att inte kompromissa med konsten för att passa in i musikindustrins mall.
– Jag vet att jag är bra på det jag gör, ändå befinner jag mig fortfarande på undergroundnivå för att jag inte passar in i mallen musikaliskt och utseendemässigt. Men folket lyssnar och stöttar och jag kan försörja mig utan att böja mig. Det är jag stolt över. Jag är emot kapitalismen men nu är det så samhället ser ut och då får man bygga en egen plattform.
Förutom arbetet med egen musik och text har Vic Vem ett stort engagemang i organisationen Mer än ord som hjälper ungdomar i Göteborg med kreativa uttryck. Många av de femtio medlemmarna bor i förorten och Vic Vem menar att det innebär att de måste skrika högre för att höras. De lever i radioskugga, som han uttrycker det.
Han tycker att staden tar alldeles för lite ansvar för att ungdomarnas röster ska höras och deras behov tillgodoses.
– De sopar under mattan och vill måla upp en idyllisk bild av Göteborg. Det är den bilden av staden som ska säljas.
Tidigare i år valde Vic Vem att läsa upp en lång dikt om den svenska rasismen, Fuck en svensk tiger, framför kameran. Klippet som nu har över 125000 visningar på YouTube attackerades av den rasistiska nättidningen Avpixlat och Vic Vem som just blivit pappa utsattes för hat och hot. Så här i efterhand tycker han ändå att det var värt det.
– Folk reagerar inte mot rasismen längre och Sverigedemokraterna är tredje största parti. Ska min svarthårige son inte känna sig hemma här? Jag är glad att jag la ut filmen. Kanske är det någon med rasistiska åsikter som ändrar sig och det är värt mer än att spela för tusen personer på en demonstration där alla redan är övertygade.