Ann Westin: ”Utan humorn har vi bara depressionen kvar”

Publicerad 25 september 2017
– Det är farligt för humorn om det blir för lågt i tak. Och utan humorn har vi bara depressionen kvar, säger komikern Ann Westin
– Det är farligt för humorn om det blir för lågt i tak. Och utan humorn har vi bara depressionen kvar, säger komikern Ann Westin

Ann Westin är undersköterskan som blev komiker på heltid men gärna lyfter fram sina tidigare kollegors arbetssituation. I år firar hon 20 år på scen.

Fakta och bakgrund
Ann Westin
  • Komiker och skådespelare född 1956.
  • Uppväxt i Biskopsgården i Göteborg.
  • Firar i år 20 år på scen med jubileumsshower på Rival i Stockholm den 4 november och på Lisebergsteatern i Göteborg den 9 november.
  • Medverkar just nu i föreställningen ”Egenmäktigt förfarande” på Maximteatern i Stockholm.
  • I självbiografin ”Livet är som en sten i skon – det skaver om man inte gör något åt det” berättar Ann Westin om hur hon i 40-årsåldern slutade sitt jobb som undersköterska för att förverkliga drömmen om att stå på scen.

”På 70-talet hade vi aldrig personalbrist. Det var status att jobba inom vården och skolan. Tänk att den tiden har funnits!”

• Grattis till jubileet! Hur känns det?
– Det gick väldigt fort!

Ann Westin sitter i en fåtölj på den lilla PR-byrå vid Hornstull i Stockholm som sköter hennes bokningar och mediekontakter. På golvet ligger en bunt av en nytryckt affisch för den jubileumsshow hon ska göra i november. Manuset är fortfarande under arbete.
De tjugo åren på scen har bara rullat på och Ann Westin är nöjd med var hon befinner sig. De mål hon satte upp för sig själv i början har hon uppnått.

– Jag är fortfarande glad för att det blev av. Jag hamnade rätt och fick chansen att förändra mitt liv. Min dotter brukar påminna mig om det när jag gnäller över saker.

Beslutet då för tjugo år sedan att byta riktning i livet ser Ann Westin som en tydlig vändpunkt.

1996 arbetade hon som undersköterska på ortopedavdelningen på Huddinge sjukhus. Nedskärningarna inom vården hade pågått ett tag och hon vantrivdes med hur personalen behandlades.

– Det var känslan av att man inte är värd något och att ingen bryr sig, så som det är inom vården nu också.

I samband med ytterligare nedskärningar blev hon uppsagd från sin tjänst på ortopeden. Arbetsgivaren ville att hon skulle fortsätta som vikarie på en annan avdelning, men Ann Westin drev istället med fackets hjälp igenom ett avgångsvederlag och kunde påbörja en kurs i standup på Dramatiska institutet.

– Jag minns känslan när jag stod där i korridoren på sjukhuset och tänkte att mig ser ni aldrig igen. Det var början på ett helt nytt liv.

• Vilka är höjdpunkterna under din tid på scen?
– Jag har blivit vald till årets kvinnliga komiker tre gånger. Det betyder mycket.

Ann Westins väg till scenen var långt ifrån spikrak. Talangen och intresset har alltid funnits där. Under uppväxten var hon den som underhöll syskonen och fick dem att skratta. Men hon slutade skolan redan i nian och började jobba på en plastfabrik i Göteborg.

– Så kan du inte göra idag, men det är skitsnack att du måste välja redan i skolan vad du vill bli.

Resan från uppväxtens Biskopsgården i Göteborg till folkkär komiker beskriver Ann Westin i boken ”Livet är som en sten i skon – det skaver om man inte gör något åt det” som gavs ut förra året. Hon beskriver en humorbransch som gav henne många nya härliga erfarenheter, men samtidigt kunde vara svår att slå sig fram i.

– Det var tufft. På den tiden fanns det inga scener för standup, förutom Norra Brunn i Stockholm. Jag fick göra kalas och bröllop bara för att få uppträda.

– Det är inte heller lätt att marknadsföra sig själv och förhandla om gaget. Hur mycket är jag värd? Man får vara lite kaxig. Man går på nitar och lär sig på dem.

När Hans Alfredson dog var Ann Westin en av de komiker som intervjuades i SVT:s minnesprogram. Där pratade hon om hur Hasse och Tage för henne är basen.

– Det var Hasse och Tage som var humorn när jag växte upp. Vi satt tillsammans i familjen och skrattade åt dem. Det finns en lust och lekfullhet hos Hasse och Tage som jag också gärna vill ha. Det ska vara samma känsla som när man leker.

– När Hasse och Tage gjorde Fröken Fleggmans mustasch var jag påklädare på teatern och helt i extas över att få träffa dem. Jag förberedde ett luciaspel för dem, så att de skulle få se hur rolig jag var.

Ann Westin skrattar åt minnet.

– Men de hann inte se det.

• Du har sagt att humorklimatet i Sverige har blivit trängre. Vad menar du med det?
– Det man skojade om förr skulle folk bli arga och sårade för idag. Det är som att taket är lägre. Men det är inget kul att skriva om man måste passa på sig. Folk är lite lättkränkta, även å andras vägnar.

Hon tar exemplet med kollegan Özz Nûjens skämt om människor som sitter i rullstol. Han får positiv respons från personer med funktionshinder som tycker att han synliggör dem från scen. Men då är det istället människor utan funktionshinder som blir kränkta.

– Det är farligt för humorn om det blir för lågt i tak. Och utan humorn har vi bara depressionen kvar.

Ann Westin själv skämtar ofta om situationen inom vården och får mycket respons från vårdanställda som tackar för att hon tar upp deras verklighet.

– Det har inte hänt ett skit inom vården sedan jag slutade. Arbetsmiljön är det värsta, att de inte har tillräckligt mycket folk. Det förstör unga människor som har utbildat sig till ett yrke de tror är bra. Sedan hyr de in personal dyrt och har inte ekonomi att anställa. Men det är de fastanställda som ser till att allt rullar.

– På 70-talet hade vi aldrig personalbrist. Det var status att jobba inom vården och skolan. Tänk att den tiden har funnits!

Hon menar att sjukvården har monterats ner i små steg så att folk bara har hängt med. Det är som i liknelsen om den kokande grodan som gradvis vänjer sig vid det allt varmare vattnet och därför inte tar sig upp ur grytan i tid.

– Folk säger att det är Alliansens fel men nedmonteringen började lång innan Alliansen.

Hon konstaterar att det är något fel när vissa människor i samhället går arbetslösa samtidigt som andra har en alldeles för tuff arbetsbörda, med chefer som kräver saker som är helt orimliga av sina anställda.

– Jag träffar folk som börjar gråta när de pratar om sitt jobb. Och har de ingen anställningstrygghet vågar de inte säga ifrån.

• Vad skulle du ändra om du fick bestämma över landet i en dag?

– Vilken svår fråga!

Men Ann Westind funderar bara i några sekunder innan hon svarar.

– Det är vården och skolan. Basen måste funka. Mycket stålar till vården och massor av sjuksköterskor. Jag skulle fråga folk på avdelningarna: Hur ska vi göra här så att folk trivs?

Ann Westins publik är enligt henne själv blandad, men domineras av kvinnor i hennes egen ålder.

– Det är kvinnor i min ålder som håller uppe kultursverige eftersom de har råd och tid att komma på shower och föreställningar. De är den bästa publiken som alla vill ha.

– Men det finns också 16-åriga tjejer som kommer fram och säger att jag är deras förebild.

• Hur blir din jubileumsföreställning?

– Publiken kommer att få vara med på resan genom mina 20 år. Det kommer gäster och det ska skrattas. Det blir som en tidsresa och folk ska garva och känna igen sig. Det blir ganska interaktivt, en fest med mig.