Lika tungt till halva lönen
Turnerande visartisten Tina Wilhelmsson är aktuell med en hyllning till kvinnor i industrin.
Visartisten Tina Wilhelmssons senaste album, med den fyndiga titeln ”Visor på ackord”, är en hyllning till industriarbetande kvinnor genom fyra årtionden. Varje spår på albumet är ett personporträtt.
Vi får höra om Olga Lundgren, som var graverare på 40-talet, linderskan Ingeborg Mayerhofer och hennes dotter som väntade vid fabriksgrinden på 50-talet, Britt Marie Bladh som på 60-talet vid femton års ålder började jobba vid löpande band och elsvetsaren Wendela Dehlin, som var yrkesverksam under 70-talet.
Arbetet var tungt nog för de tuffaste, därtill hörde otryggheten – den utsatthet man kände som kvinna på en manligt dominerad arbetsplats med brölig jargong och hårda förväntningar.
Särbehandling och sexuella trakasserier hörde vardagen till. Den kom från både förmän och förtroendevalda. Men det fanns också glädjeämnen – yrkesstoltheten och engagemanget. Det var kämpande arbeterskor i alla avseenden. Organiserade och ståndaktiga.
– Det var fullkomligt enastående kvinnor, säger Tina Wilhelmsson till Proletären.
I visorna beskrivs också arbetet. Med tekniska termer och ingående beskrivningar av olika arbetsmoment.
– Min far är gammal industriarbetare och han hjälpte mig mycket med det ”tekniska” så att jag fick en tydligare bild av de olika hantverken.
Albumet är ett litet hantverk i sig och kommer i form av ett specialtillverkat USB-minne i metall.
Idén föddes när hon tittade på Aseaströmmen, en skulptur på Stora Torget i hemstaden Västerås. Den föreställer ett antal cyklande industriarbetare från Asea.
Det var stadens största industriföretag och tusentals arbetare tog cykeln dit varje morgon. Hon noterade att alla de avbildade cyklisterna var män och började undra; arbetade inte några kvinnor i Aseas verkstäder?
Hon började rota i bildarkiv och fann bilder på kvinnliga arbetare som cyklade till verkstäderna jämte sina manliga kollegor. De började, som i stora delar av den svenska industrin, ta plats i Aseas tillverkningshallar under beredskapstiden på 40-talet. Men vilka var de här kvinnorna?
– Jag kände att jag verkligen ville träffa dem och höra deras historia.
En efterlysning följde och ett tiotal personer hörde av sig.
– Men det var särskilt dessa fyra jag fastnade för och verkligen blev berörd av.
De träffades under en tid och byggde upp en relation. Till en början handlade samtalen mer om arbetets natur, löner och villkor.
Efter ett tag kom de in på djupare ämnen.
– Det var som att de sa till varandra ”hörrni, ska vi berätta för Tina hur det egentligen låg till?” och då kom de mörkare historierna fram.
Som när svetsaren Wendela gick till ledningen för att klaga över de nakenbilder som männen dagligen satte upp kring hennes arbetsplats och fick svaret att hon faktiskt fick ha ”skinn på näsan” och tåla litegrann om hon skulle arbeta i industrin. Eller hur graveraren Olga fick smälla till tafsande kollegor i skallen med skruvmejsel för att de skulle sluta.
– Inte nog med att de jobbade lika tungt till halva lönen, de fick stå ut med alla dessa hemskheter också, säger Tina Wilhelmsson.