Vilken lycka!

• Jag tycker den gamle italienska förbundskapten i fotboll, Arrigo Sacchi, uttryckte det bra när han sa: att av alla oviktiga saker är fotboll viktigast. Byt ut ordet fotboll mot sport och ni får en lämplig indikator på vad de svenska framgångarna i Turin-OS betyder.

Göran Persson valde efter Tre kronors guld i herrhockeyn att uttala sig i förklenande ordalag om den finländska insatsen (!) i finalen. Detta istället för att till exempel fördöma USA för deras brott mot den fred som historiskt skall råda under varje OS. Naturligtvis hade ett sådant uttalande av statsministern varit viktigare än de svenska segrarna i OS.

Åtminstone borde Persson ha kunnat hålla sig till att bara kommentera de svenska framgångarna. Men i likhet med många andra ville han ha del av strålkastarljuset på olympiska ”hjältarna” och lät käften gå. Än värre är dock kungafamiljen som i kontrast till samtliga OS-deltagarna, de facto aldrig presterat någonting. Snacka om en riktig curlingfamilj …

*
Turin-OS var i tv-rutan de mest avpolitiserade OS jag upplevt. Vad de olympiska spelen ursprungligen handlar om förtegs i alla sändningar som sågs, och de var många. Att de fanns en stor inhemsk, italiensk rörelse mot spelen och hur det olympiska budskapet förvanskats under åren framkom heller inte under tv-sändningarna. Det sympatiska och kunniga radarparet Anders Blomqvist/Jakob Hård påpekade visserligen innan femmilen att skidtävlingarna hölls i orten Pragelato: Bara för att Fiat-familjen hade intressen där.   

Apropå femmilen tycker jag i likhet med många andra att skidåkarna som tidigare på de längre distanserna skall starta individuellt med 30 sekunders intervall. Påfundet masstart riskerar på sikt att bli mer förödande för intresset för sporten än dopningen som trots allt verkar vara på tillbakagång inom sporten.

Nåväl, OS var en fantastisk fest för oss svenskar med sammanlagt sju guld, två silver och fem brons. Nio av de fjorton medaljerna togs av damer. Jag tippade sex guld för lite men det får man bjuda på. Det viktiga i sammanhanget är att svenskarna vann. Och som de vann. Alla de svenska gulden och medaljerna kom i riktiga sporter, inga bedömningssporter eller obegripligheter såsom Freestyle. 

*
Det började med att kungen av familjeskäl åkte ifrån OS så att skidåkarna fick vara ifred. Sedan vann vi stafettguld i sprint både på dam- och herrsidan. Björn Lind följde upp med individuellt guld och Tobias Fredriksson tog brons. Därutöver blev det brons i ”långa” herrstafetten.

Curlingtjejerna vann mina sympatier först när jag såg deras rockvideo med Hammerfall. Finalen mot Schweiz var en bitande rysare men i den sista avgörande stenen visade lag Anette Norberg att de var värdiga vinnare.

Anna-Carin Olofssons tränare Wolfgang Pichler förklarade guldet (12,5 km) och silvret (7,5 km) med att hon gjorde som han lärt henne. Oavsett den hårda träningen hade de inte blivit några medaljer om hon inte hållit sig lugn i de avgörande skjutmomenten, och den kylan kan bara ha varit hennes egen.
 
*
Störst var att Tre Kronor vann hockeyn. – Vilken jävla lycka!

Personligen tror jag att tränaren Bengt-Åke Gustafsson är den största delförklaringen. Tre Kronor hade framförallt ett lag där alla visste och accepterade sina roller. Det var tre matcher som behövde vinnas och det koncentrerade sig laget på.

I övrigt tog Anna Olofsson brons i storslalom och Damkronorna silver i hockey. Holst, Asserholt, Timglas, Rooth och Kim Martin är namn som länge skall minnas. 

Anja Pärsons insats (ett guld samt två brons) skall inte heller glömmas bort, men då får hon flytta hem från Monaco.

JU
Proletären 9, 2006