Vi vet vad vi måste göra

Arbetarkonferensen tar oss från Joe Hills dagar fram till idag. Både inom- och utomfackligt arbete fortskrider alltjämt för oss.

Det var intressant att höra så många arbetare berätta om både framgångar och motgångar i kampen, samt glädjande att höra att så många motioner, upprop och förslag läggs fram runt om i landet av arbetare själva.

Det ska vi komma ihåg; att vi aldrig får överlämna kampen till andra – den måste komma underifrån, av oss. Lika viktigt är det förstås att när kampen tas så måste vi stå enade i frågan, från början till slut.

Lärdomar har tagits från förr, där frestelser och hot från arbetsköparen har slagit kil mellan tidigare eniga arbetare. Ett skräckexempel togs upp under konferensen där enskilda lagerarbetare började vackla i sina krav som de gemensamt ställt och kunde tänka sig att sälja sig för en pizza i på arbetsköparens nota istället!

Genom arbetarrörelsens historia upprepar sig detta mönster. Där det slås splitt mellan arbetare, där frodas även kampens nederlag. Vi har sett det i storstrejken 1909, i den stora Gruvstrejken samt strejken på Arendal. Att vi står enade och att vi solidariskt stöttar varandra är en grundpelare, vilka ska strida för arbetare om inte just arbetare?

Detta leder oss in på en mycket klokt ställd fråga av en kamrat: ”Skulle du kunna jobba för ett bemanningsföretag?” När svaret blir nej kommer oundvikligen följdfrågan: ”Vem ska då göra det?”

Så förhåller det sig. Att förbjuda bemanningsföretag skulle vara en oerhörd vinst för arbetarklassen. Varför skulle vi gå med på att det skapas A-lag och B-lag med arbetare som ställs mot varandra?

Ingen klassmedveten arbetare skulle gå med på att andra arbetare ska jobba under usla förhållanden, så varför skulle någon arbetare någonsin gå med på det?

Det där med att vägra usla förhållanden, ja. Det är ju inte alltid så lätt. Jag var en av de få på konferensen som inte riktigt kan säga att jag verkligen jobbar. Som timvikarierande personlig assistent kan det gå en hel månad innan jag får jobba två-tre dagar och sen vänta en månad igen.

I mitt fall måste jag säga att lönefrågan, ja vilken annan fråga som helst faktiskt, underordnas frågan om anställningsformen.

Att ständigt jaga dessa timmar är i fokus för mig. Jag kan knappt bry mig om timlön, säkerheten för mig eller vårdtagaren om jag inte ens får pass att arbeta på.

Det är kristallklart att det är ytterligare ett led för kapitalisterna att bryta ner alla tendenser till kampvilja hos klassen. Man får ta vad man har, enligt det rådande systemet.

Men! Vi får komma ihåg Robert Mathiassons ord om det långsiktiga politiska arbetet. Vi har så otroligt duktiga och erfarna kamrater runt om i landet som på olika sätt försöker elda på gnistan som ligger och pyr.

Så hur svårt det än kan vara så vet vi alla att vi måste agera som goda kamrater på våra arbetsplatser. Kan man inte vråla ut att man är kommunist så kan man i varje fall agera som en. Ta kampen när ingen annan gör det, lyfta frågorna, greppa tag i det som arbetskamraterna oroar sig över; det är vår uppgift.

Att rakryggad kunna säga att man kämpar för socialismen och ett drägligare liv för alla i klassen, och att man i varje fall försöker. Att man lär sig av misstagen och blir starkare istället för att nedslås och sitta håglös. Om vi alla hjälps åt så kommer förändringen till slut. För befrielsen är vårt eget verk.