Hoppa till huvudinnehåll
Av

Vem sörjer en tysk hora?

Gapet mellan teori och praktik i Försvarsmaktens engagemang i jämställdhetsfrågor ter sig vid en första anblick som avgrundsdjupt. Men kanske är det i själva verket inte så konstigt att svenska yrkessoldater köper sex.



Upprinnelsen till den senaste veckans debatt kring bristande jämställdhet i Försvarsmakten är enkel:
Yrkessoldater från K3 i Karlsborg åkte till Tyskland på en utbildningsresa. När övningen var avslutad återstod några dagar i Tyskland. Innan de svenska soldaterna åkte hem hade arton av dem vid upprepade tillfällen köpt sex på olika bordeller.
Förra veckan stod det klart att ingen av de sexköpande soldaterna kommer att straffas disciplinärt eller åtalas.

*
Försvarsmakten har alltid haft uppenbara jämställdhetsproblem. Vittnesmål om hur ord som fitta, hora, kärring och bög används för att kränka värnpliktiga är otaliga. Självaste utbildningsministern Jan Björklund har ertappats med att ha använt uttryck som ”ludermässig” och ”runka upp stridskuken” under sin tid i det militära.

När nu Sveriges militära organisation omvandlas till insatsförsvar i imperialismens tjänst och värnplikten avskaffas ska Försvarsmaktens image förbättras. Försvaret vill framstå som en modern och attraktiv arbetsgivare. Detta lär vara en anledning till att det militära satsat 101 miljoner kronor i ett värdegrundsprojekt, som bland annat syftar till att förbättra jämställdheten.

En del av pengarna har gått till att ta fram en jämställdhetsplan och styrdokument för jämställdhet. I dessa flödar de fina orden om att vara en förebild, om vikten av jämställdhet och om allas lika värde.

*
Hur kunde det då gå så här?

Förklaringarna från Försvarsmakten är bristfälliga. K3:s regementschef Anders Löfberg säger till Ekot att ledningen uppenbarligen inte har varit nog tydliga med att sexköp inte är tillåtet. Någon dag senare tillkännager Försvarsmakten att de vill göra det straffbart att utföra handlingar utomlands som är straffbara i Sverige. På så vis skulle sexköp i Tyskland bli olagligt, och problemet vore enligt Försvarsmakten löst.

Men den grundläggande problematiken kvarstår. En myndighet som spenderar mer än 100 miljoner kronor på att förbättra jämställdheten ska inte behöva ge de anställda specifika tillsägelser om att inte köpa sex för att de ska avstå.

*
Kanske borde vi vända på resonemanget. Kanske är soldaternas sexköp inte svårt att förstå trots allt.

De svenska insatsstyrkornas hela verksamhet bygger på att vissa ses som icke-människor, som fiender vars liv inte riktigt räknas. Denna syn bekräftas av hela etablissemanget. När de Nato-ledda styrkorna dödar civila afghaner genererar det knappt notiser i tidningarna, men när två svenska officerare dödas blir det landssorg.

Litteraturvetaren Judith Butler skriver i ”Krigets ramar. När är livet sörjbart”, som gavs ut på svenska förra året, om hur dagens krigföring i exempelvis Afghanistan förutsätter att inte alla liv betraktas som sörjbara. Den människa som inte är sörjbar kan inte heller dödas eller kränkas, hon blir bara ytterligare en siffra i statistiken.

I imperialismens ögon är aldrig alla lika mycket värda. När Sveriges Försvarsmakt spenderar miljonbelopp på att ta fram en värdegrund handlar det knappast om att afghansk milis ska behandlas med respekt och värdighet.

*
Frågan vi därför måste ställa oss är då: En tysk hora, är hon sörjbar? Kan hon kränkas? Kanske har de svenska soldaterna redan gett oss sitt svar på den frågan.

LISA ENGSTRÖM
Proletären nr 7, 2010