Våra fackliga företrädare ska vara avsättbara och ha arbetarlön

Ingen har undgått nyheten om skandalen inom Kommunal. Överallt diskuteras och fördöms kommunalledningens utsvävningar. Bland Sveriges arbetare och i synnerhet bland kommunalare är avskyn berättigad.

På många håll klingar dock kritiken falskt, framförallt bland borgerligheten. Från socialdemokratin hörs högtidliga ord om att facktoppens utsvävningar inte är i linje med arbetarrörelsens moral. De storståtliga orden flagnar dock vid en historisk tillbakablick.

Pariskommunen 1871. Det kan tyckas långsökt att gå 145 år tillbaka i tiden. Men arbetarnas maktövertagande i den franska huvudstaden var en historisk vändpunkt.

Världens första arbetarstyre, som krossades brutalt efter blott några få veckor. Själva händelseförloppet lämnar vi därhän. Det är Pariskommunens lärdomar som intresserar oss, brännande aktuella som de är än idag.

Pariskommunen proklamerade nämligen principerna för hur ett solidariskt samhälle ska styras. Arbetarna i Paris slog fast att folkvalda representanter måste kunna avsättas direkt, så snart de förbrukat väljarnas förtroende. De valda ska ha samma lön och livsvillkor som sina uppdragsgivare och vara skyldiga att rapportera och försvara alla sina beslut inför väljarna.

Dessa principer känns som en utopi i dagens samhälle. Men som alltid vet vi att beskyllningarna om utopier är ett sätt för den härskande klassen att måla ut demokratiska krav som orealistiska. När vi ser tillbaka på arbetarrörelsens historia så blir det tydligt att avsteg från Pariskommunens principer korrumperar fackföreningar och förborgerligar arbetarpartier.

Inom den svenska arbetarrörelsen blev demokratin ett hinder för den reformistiska ledningens dröm om klassamarbete med kapitalisterna. Lösningen blev en centralisering av fackföreningsrörelsen. Besluten flyttades allt längre ifrån medlemmarna och lades i händerna på fackliga byråkrater.

Den nyligen brustna LO-samordningen var en rest från den förhandlingsordning som tidigare fanns mellan LO och SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv). Genom att avtalen centraliserades till LO-borgen minskade risken för avtalskrav som hotade kapitalets makt. Toppstyrningen var även ett sätt att marginalisera kommunisterna och annan facklig opposition.

Kommunalledningens utsvävningar är en direkt följd av att medlemmarna saknar den avgörande makten inom fackföreningsrörelsen. Men kan den stelnade organisationen reformeras?

Visst kan antalet glas vin begränsas. Men facktopparnas lyxliv är inte grundproblemet, snarare är det ett symtom. Orsaken är istället att verkligt medlemsinflytande är oförenligt med den socialdemokratiska synen på fackföreningsrörelsen, ansvaret att undvika konflikter som gör klassamhället tydligt.

Den tidigare fackföreningsjuristen Kurt Junesjö beskriver konsekvenserna i senaste numret av tidskriften Clarté. Facket har lämnat klasskampen bakom sig och förlitar sig istället på byteshandel med arbetsköparna. Sedan 1990-talet har viktiga avtalsbestämmelser förhandlats bort.

Ett första resultat var individuella löner, följt av till exempel skyldigheten att arbeta övertid. Med tiden blir fackets bytesvaror allt färre. Steg för steg kan kapitalisterna därför återta de eftergifter fackföreningsrörelsen tillkämpat sig. Junesjö menar att Lagen om anställningsskydd (Las) är ett av de sista äpplena som finns kvar i den fackliga äppelkorgen.

Som Proletären tidigare rapporterat pågår ett kraftfullt angrepp mot Las från fack, kapital och stat. Angreppet sker i det tysta för att inte stöta på motstånd från arbetarklassen. För att förbereda försämringen har regeringen inrättat en ”framtidskommission” som ska utreda ”Arbetet i framtiden”.

I en första rapport föreslås att utbildningar ska ersätta delar av anställningstryggheten. Som ordförande sitter SEB:s chefsekonom Klas Eklund och vår bekant, Kommunals Annelie Nordström.

Här framträder den andra sidan av Kommunalskandalen. Nordström är satt av den socialdemokratiska regeringen att försämra medlemmars anställningstrygghet. Vän av ordning frågar sig på vilket mandat Nordström leder ”framtidskommissionen”?

En liknande situation utspelar sig inom IF Metall. Förbundet har tillsammans med Handels och industrikapitalisterna diskuterat en uppluckring av Las.

I IF Metalls fall har ledningen kongressens mandat att förhandla om anställningstryggheten. Förbundsledningen lyckades under kongressen avstyra kravet på ett förbud mot bemanningsföretag, genom att ställa bemanningsanställningar mot Las. Detta gav ledningen fria händer att ”samtala” med kapitalisterna om anställningstryggheten.

Den här ordningen förutsätter att socialdemokratin har total kontroll över fackföreningsrörelsen. De olika skikten inom facket ska fungera som en spärr mot medlemsinflytande och garantera en ordning där klassamarbete ersätter klasskamp. Detta innebär inte att varje socialdemokratisk fackföreningsaktivist är en klassförrädare, men väl att den som vill göra facklig karriär måste avge en lojalitetsförklaring till kapitalismen.

Sin juridiska form fick den här ordningen genom medbestämmandelagen 1976. MBL gav facken rätten att ta del av företagens inre verksamhet, genom representation i bolagens styrelser. Med tiden har de fackliga företrädarna anpassat sina tankar och principer efter företagens intressen.

Ett exempel är Industriavtalet som har ambitionen att sätta ett tak för alla LO-medlemmars löneökningar (”märket”). Motivet är att inte hota kapitalets internationella konkurrenskraft.

Låga lönelyft ska garantera exportindustrins vinster. Fackförbundsledningarna har accepterat det eftersom de försvarar kapitalismen men även för att de själva tjänar mångdubbelt mer än sina medlemmar.

Kommunisternas linje är att varje avtal måste ut på omröstning hos medlemmarna. Här syns den grundläggande fackliga skiljelinjen mellan kommunister och socialdemokrater. Ska fackets huvudlinje vara klasskamp eller samförstånd?

Svaret på frågan visar sig i synen på demokratin inom fackföreningsrörelsen. Ska en arbetarorganisation styras genom medlemmarnas aktivitet? Eller ska facket styras som ett företag där ledningen bestämmer och medlemmarna informeras på en arbetsplatsträff.

Annelie Nordström och Kommunals ledning företräder den senare uppfattningen och lever också som borgare. Deras avgång är nödvändig men inte tillräcklig. En verklig förändring kräver att klassamarbetet ersätts av klasskamp.

Det kommer aldrig att ske på initiativ uppifrån utan först när arbetarnas breda massa kräver organisationer för klasskamp, uppbyggda efter Pariskommunens principer.