Vägen fram?

Det är klart att man inte kan längta tillbaka till gångna tider, allt
var inte alls bättre förr. Men när jag var ung fanns det i alla fall en
framtidstro.

 

Sedan dess har mycket hänt.



I dag är det som om var och en får skylla sig själv. Ta det du kan få,
om du inte griper chanserna så är det upp till dig. Allting kostar
pengar, och du får ingenting gratis. Betala nu eller om ett halvår, men
betala det ska du.

Det är omvända världen, mot allt sunt förnuft. Var finns framtidstron idag?



Ingenting som är bra för människor får kosta pengar. Att det kommer att
kosta ännu mer pengar längre fram, när vi får ta konsekvenserna av
inbesparingarna, det hör inte hit. Det drabbar förhoppningsvis någon
annans budget. Och de människor som far illa på vägen, de tillhör inte
samhällets toppskikt, så de räknas ändå inte.



Behöver ni exempel på vad jag menar?



Ta då det här med sjukskrivning. Hur ser det ut? Hur många av oss
stannar lugnt hemma när vi är sjuka? Nog ska det mycket till för att vi
ska sjukskriva oss? Först stannar vi på jobbet så länge det går, fast
vi mår pyton. Nästa steg är att se om vi har komptimmar att ta ut eller
semesterdagar kvar. En dags avdrag på lönen, och lägre betalt även de
andra dagarna. Det märks när lönen kommer. Någonting vi får dra in på.
Eller om det går att jobba extra längre fram i månaden, så att det
jämnar ut sig.



*


Är det klokt att man inte ska kunna lyssna på sin kropp och stanna
hemma när man är sjuk? Att man ska behöva räkna efter om man har råd
att gå hem och lägga sig?



Det är ett sjukt system. När folk går och jobbar fast de är sjuka.
Smittar arbetskamrater och andra. Stannar man hemma får
arbetskamraterna också lida, för vikarie får inte sättas in.



Eller man jobbar kvar fast kroppen värker, axlar och rygg har tagit
stryk. Är det konstigt om man blir utsliten, i kroppen eller i själen.
Långtidssjukskrivning följer. Och vem blir sen straffad, vems villkor
vill man nu försämra ännu mer? Jo den som var ”dum” nog att offra sig
för jobbet, som inte hade råd att vila upp sig då och då och därför
till slut blev långtidssjukskriven.



För när sjukskrivningarna ska minskas, så gör man det inte genom bättre
hjälp till dem som är sjuka, eller genom att förbättra
arbetsförhållanden, minska arbetstiden eller fixa anpassade jobb till
dom som slitit eller bränt ut sig. Nejdå, man ska förbjuda dem att vara
sjuka mer än en viss tid. Simsalabim, så var problemet borta. Borta
från sjukskrivningsstatistiken åtminstone.



 Och kan inte den egna arbetsplatsen ordna ett jobb som du klarar, så får du söka dig till arbetsförmedlingen.



*


Och det förstås. Hade arbetsmarknaden varit till för människans bästa.
Då hade läget varit ett annat. Då hade det funnits jobb även för dem
som har diverse krämpor eller handikapp. Det finns tusen uppgifter som
kan skötas, som behöver skötas, där man inte måste vara fullt arbetsför.



Och:



 I ett mänskligt samhälle måste inte allt utföras snabbast möjligt.



I ett mänskligt samhälle kan alla göra nytta efter sin förmåga.



Men nu är det inte ett sådant samhälle vi lever i. Så man jagar
sjukskrivna med blåslampa och får dem att känna sig som världens avskum
och som parasiter, allt för att flytta kostnader. Från
försäkringskassans budget till, ja, till vadå? Ska man stämpla när man
inte är fullt arbetsför? Vem vill ha dig när du inte får vara
sjukskriven längre, fast du inte är frisk?



*


Ja, det finns mycket att säga om förändringarna i
sjukförsäkringssystemet, de som redan gjorts och de som är på gång. Och
de är bara en del av de förändringar som vi lever med. Bara en del av
avvecklingen av välfärden. Bara en del av brutaliseringen av samhället:
Sköt dig själv och skit i andra.



Vem tjänar på det? Inte du och inte jag.



Ändå har de mage att kalla försämringarna för förbättringar och
avvecklingen för utveckling. Och oss som vill något annat för
bakåtsträvare.



Osökt kommer jag att tänka på ett citat som kan passa bra som avslutning. Det är från en sång av Mikael Wiehe:



”Och de säger att det är vägen, den enda vägen fram, men om det här ska kallas framåt, då ska jag ingenstans.”


SUSANNE VOSS, förskollärare

Proletären 8, 2005