Hoppa till huvudinnehåll
Av

Ursäkta nationalismen

OS-krönikan - 3



• Det hela är mycket enkelt. Sverige är tillbaka som en maktfaktor i vinteridrott. Ni får ursäkta den primitiva nationalismen, men när Sverige efter förlängning och straffar slår USA i damhockey så sitter jag kvar framför tv:n och kommer därför tjugo minuter för sent till en Thåström-konsert. Att kämpa är stort, men att besegra USA är större.

Inget ont om amerikanska idrottsmän eller kvinnor, men inte unnar jag dem att vinna. Inte mot Sverige, och inte mot någon annan heller för den delen. Bästa amerikaner, följ den olympiska fredstanken och jag lovar att inte jubla nästa gång en amerikanska fumlar bort segern i boardercross.

*
Vi som följt Damkronorna under OS-turneringen har Kim Martin, Erika Holst, Maria Rooth och många andra sympatiska damer att hylla. Häftigast var kanske när snart 17-åriga Pernilla Winberg steg fram och satte tredje straffen mot USA. Nu föll Damkronorna visserligen mot Kanada i finalen efter en hedervärd kämpainsats men inte är det den matchen man kommer att minnas.

Glömt är inte heller forna hockeybasen Rickard Fagerlunds gamla uttalanden om att: Hockeytjejer borde syssla mer med ”kvinnliga” idrotter som ridsport (…) Kvinnor ska vara vackra och pyssla med kvinnliga saker i stället för att spela ishockey. Givetvis hör Fagerlund, som brukar skryta med att aldrig blivit felciterad, till den grupp opportunister som nu hyllar laget. 

*
I övrigt går det väldigt bra för svenskarna. Anja Pärson har när detta skrivs tagit två brons på tre försök och A-C Olofsson är mer än godkänd med en silvermedalj hittills.

Lag Peja Lindholm gjorde visserligen fiasko i curlingen (tack för att ni inte kom med massa bortförklaringar) medan damlaget Anette Norberg kvalificerat sig för semifinal. Herrhockeyn ber jag att få återkomma till, eftersom gruppspelet inte är färdigspelat när detta nummer pressläggs. En invändning dock, varför kan inte herrarna täcka skott med huvudet och spela med galler som skydd för ansiktet när damerna gör det? 

*
Roligast hittills i skidspåret (förutom gulden) är att vi besegrat Norge i fyra raka stafetter. Mathias Fredrikssons sista distans var kanske inte det bästa loppet av svenskarna i stafetten men ingen har mer än kämpen Fredriksson förtjänat en OS-medalj. Damernas stafett är också värd att framhållas, även om det inte blev någon medalj.
 
Dessutom har det känts bra att få gratulera de finnar man stött på till en hittills dopningsfri olympiad. ”Jävla smålänning” känns i sammanhanget mest som en komplimang.

Turin-OS är med andra ord ett småtrevligt skådespel som i dessa mörka tider ger oss betraktare en hel del ljusglimtar att samlas kring och gnabbas. Ännu bättre underhållning blir det om man stänger av ljudet på TV:n och istället sätter på radion när det är ishockey. Då slipper man tittartävlingar, en självgod Peter Jihde och Niklas Wikegårds enformiga tjat om mera tacklingar.

För övrigt är det speedwayklass på namnet Kim Martin!

JU
Proletären 8, 2006