Under nedskärningarnas ok

Publicerad 1 september 2016

De har god fog för att de gråter sig till sömns. Samhället har svikit dem, och bara vi som är unga och friska nog för att göra oss hörda som kan kräva deras upprättelse.

För några år sedan provade jag på att jobba på inom äldreomsorgen igen. Mitt första jobb var på Ekbackens äldreboende i Lammhult, år 2006 och att jobba på ett seniorboende i Växjö skulle vara lite som att gå tillbaka till rötterna, var tanken.

Föga anade jag hur otroligt hårt nedskärningarna, sparvansinnet och den eskalerande underbemanningen under dessa år hunnit slå mot verksamheten.

Under mitten av 2000-talet var den nyliberala nya given ännu i sin linda inom omsorgen, och det märktes tydligt att riktningen ogillades starkt av kollegorna, som själva bävade inför sin ålderdom. Från illa till fruktansvärt på kanske 8 år av cynisk besparingsiver har resan gått från en illa ärrad humanistisk grundsyn till en rent industriellt orienterad verksamhet.

Halva arbetsgruppen uteslöts från morgonmötena för att under dagen istället tillgodogöra sig informationen genom att mottaga rapporter från de undersköterskor och vårdbiträden som faktiskt fick närvara. Orsaken till detta var naturligtvis att spara in på lönekostnaden som en halvtimme extra hade orsakat.

Var och en kan säkert själv förstå hur insparandet på ibland livsviktig information dagligen ledde till fullkomlig förvirring på arbetsplatsen.

Enhetschefen snokade lömskt runt på avdelningarna och letade efter undersköterskor som vilade fötterna. ”Jag betalar dig för att arbeta, inget annat” kunde hon säga när någon lutade sig mot en vägg och pustade ut efter en fysiskt eller psykiskt ansträngande insats.

Vilka i personalgruppen man kunde lita på hann jag inte ta reda på innan jag lyckades byta jobb, men visst smög jobbarkompisar in och skvallrade om varandra på chefens kontor. Oegentligheter och fackliga frågor talade man av direkt nödvändighet oerhört tyst om.

Ytterst får naturligtvis åldringarna betala samhällets antihumana budgeteringar, inte för att undersköterskorna inte vill göra deras sista tid på jorden till en fridsam vistelse, utan för att det helt enkelt saknas personal nog.

På bussen hem från kommunisternas sommarläger åkte jag tillsammans med en kamrat som själv är enhetschef inom äldreomsorgen. Direktiven om att inte förbrödra sig med de anställda, utan att i varje läge utgå från att de är lömska och arbetskygga individer har malt henne mellan det politiska intresset för arbetarnas behov och hennes överordnades direktiv och budgeterande. Hon är numera sjukskriven just därför.

Att skylla allt på sadistiska enhetschefer är alltså att förenkla situationen till någonting helt annat. Den utbrända chefen vittnade om hur hon utbildats i att misstro de anställda, att inte befatta sig med dem eller sympatisera med dem, utan att i varje läge utgå från att de försöker blåsa henne på olika sätt med motiv såsom lättja eller ekonomisk förskingring.

Skildringen gav mig rent fascistoida känningar.

Nu jobbar jag inom ett annat område, på Daglig Verksamhet inom autismspektrat, men ofta tänker jag på hur det kunde bli så här. Historiskt har kvinnliga arbetare, för det är inom omsorgen vi hittar just de flesta arbetarkvinnorna, inte getts möjlighet att ta till reda kampmetoder för att flytta fram sina positioner.

Strejker har inte kunnat utföras på grund av skada mot tredje part, och tillförliten Kommunal erbjudit har varit att exempelvis Småländska undersköterskor fått förlita sig på sympatistrejker från sophämtare i Torneå. Som att de ansvariga i Småland överhuvudtaget skulle bry sig om vad sophanterarna i Torneå sysslar med.

Ofta funderar jag på hur många dagar, eller kanske veckor det skulle ta innan stanken skulle tränga in till chefens kontor om arbetet skulle nedläggas. Hur många människolik skulle politikerna orka bära på sina ryggar? Är det detta som behövs för att arbetets värde ska synliggöras?

Det vore ett ohyggligt högt pris, helt framdrivet av nyliberala riksdagspartier från höger och vänster.

Den 4:e september hålls en landsomfattande demonstrationsdag för bättre villkor inom omsorgen, mot de budgeterade svångremmarna, de nyliberala anställningsvillkoren och den eskalerande underbemanningen.

Vill du dö i frid av ålder, istället för att tyna bort på toaletten för att personalen stressats upp så till den milda grad att de helt enkelt haft för mycket i huvudet samtidigt och glömt av dig, bör du sluta upp och protestera mot raseringen av omsorgen.

Kanske då, en dag när oredan är uppriven så att det finns nog med tid och resurser för att faktiskt med hälsan i behåll kunna utföra arbetet, vill jag komma tillbaka till äldreomsorgen. Det är ju för helvete människorna som byggt upp den nu raserade välfärden vi vårdar.

De har god fog för att de gråter sig till sömns. Samhället har svikit dem, och bara vi som är unga och friska nog för att göra oss hörda som kan kräva deras upprättelse.

Det får bli ett slut på människorean – låt protesterna den 4:e september bli början på slutet av välfärdsslakten inom omsorgen!

Joel Sandström

Stödassistent