Tröstlös debatt om slöjan

Publicerad 9 oktober 2015

Om vi gör klasskamp och kvinnokamp till en fråga om yttre attribut är vi riktigt illa ute.

Den västerländska blindheten gränsar nästan till komik i den pågående debatten om slöjans vara eller icke vara i reklamen. Modeföretagen Åhléns och H&M lanserade tidigare i höst kampanjer där modellerna bär hijab och genast utbröt ramaskri. Hur kan svenska företag stödja kvinnoförtryck?

Detta handlar alltså om samma företag som i årtionden har profiterat på sexualisering av kvinnokroppen och bidragit till att generation efter generation av svenska kvinnor lever med en kroniskt problematisk bild av sin egen kropp. Var fanns alla liberala feminister när kritiken mot H&M:s sexistiska julkampanjer under 90-talet var som hårdast?

I grunden handlar debatten om att kvinnokroppen är ett politiskt slagfält. I alla länder och i alla kulturer finns djupt rotade föreställningar om vad och hur en kvinna ska vara. Uttrycken skiftar men den patriarkala grunden är densamma. I vissa sammanhang ska kroppen skylas, i andra sammanhang ska den tuktas och omskapas.

Och visst kan vi hålla med om att kvinnoförtrycket under kapitalismen är ett steg framåt jämfört med förtrycket i kulturer som bygger på feodala kvarlevor. Men den relativa frihet vi upplever i väst där vi på pappret kan välja hur vi vill klä oss och se ut är delvis en chimär. Nu senast exemplifierat av det näthat bloggaren Kissie utsattes för när hon publicerade en bild på sig själv och sin icke nyrakade armhåla.

Men debatten om H&M:s renrakade och stereotypa modeller uteblir för att den typen av kommersiella budskap hamnar i vår blinda fläck. Och för att den inte kittlar föreställningen om ”de andra”.

Den tröstlösa och ständigt återkommande debatten om hijab avslöjar inte bara den västerländska blindheten utan också en stor portion imperialistiskt tankegods. De borgerligt feministiska föreställningarna om onda muslimska män användes framgångsrikt som argument för kriget mot Afghanistan. Och på hemmaplan stryker slöjhatarna rasismen medhårs när de spottar på en redan utsatt grupp i samhället där trakasserier och våld mot kvinnor i slöja är vanligt förekommande.

Som programledare Gina Dirawi skriver på Instagram: ”År efter år har vi muslimer fått sitta där i tv-sofforna och förklarat för människor hur våra kvinnor inte är förtryckta och hur våra män inte är tyranner som spränger byggnader för att sedan komma hem och slå sönder oss.”

Debatten om slöjan är ett tecken på vår samtids förtvivlade upptagenhet av symboler. Kvinnoförtryck handlar i grunden om makt, ekonomi och våld. Inte om klädesplagg. Om vi gör klasskamp och kvinnokamp till en fråga om yttre attribut är vi riktigt illa ute. Hur ska vi nå enighet och styrka om vissa kulturella uttryck stigmatiseras?

Och vad gäller klädindustrins ansvar i samhället borde en betydligt relevantare fråga vara arbetsvillkoren för de kvinnor som arbetar i modeföretagens många skräckfabriker. Men sådana artiklar blir aldrig klickmonster.

Jenny Tedjeza

Chefredaktör