Hoppa till huvudinnehåll
Av

Tillbaka i selen

• • Tillbaka på verkstaden igen efter friårsledighet frågar många hur det känns. Omväxlande, efter fyra månader där man själv bestämt över sin dag, är mitt svar.


 

Och omväxling, att inte göra samma saker dag ut och dag in, är väl vad
alla behöver. Det finns andra som bättre hade behövt en längre ledighet
än jag, men som inte har möjlighet att leva på halva lönen. Eller inte
haft möjlighet att själv leta upp en av företaget godkänd vikarie.
Eller för att friårsplatserna tagit slut.



Och en friårsledighet har också ett slut. I och med att jag kom
tillbaka, fick min vikarie återvända till arbetslöshet. Så friår i sig
är ingen lösning, varken för oss som har ett jobb att gå till, där vi
ständigt ska uträtta mer, eller för dom som inte har något jobb alls.
Men tanken på att dela på jobben och på fritiden, den tanken kan ju
leda vidare.



*


Under min ledighet skrev en moderat att pengar till friårsförsöket
kostar flera miljarder och ger mindre pengar till att bekämpa
ungdomsarbetslösheten. Nu fick jag inte ihop hennes tankegång. Den som
ersatte mig på jobbet hade tidigare full a-kasseersättning. En
friårsledig får 85 procent av a-kassan. Alltså 15 procent mindre utgift
för staten, eller?



Men en riksdagsledamot kan väl inte ha så felaktiga siffror? Jag ringer
arbetsförmedlingen. Förmedlaren säger att så vitt han förstår sparar de
friårslediga pengar åt staten men hänvisar till länsarbetsnämnden för
ett klargörande. Ännu ett instämmande i min matematik. Men kanske
Arbetsmarknadsstyrelsen vet? Nej, dom har fått siffror från
näringsdepartementet att friåret kostar 1,5 miljarder. Och efter en
vecka får jag ett svar från departementet. Kostnaden är teoretisk.



 – Vikarien skulle ha kunnat få ett jobb och då hade vikarien inte
behövt någon a-kassa. Alltså hade det kunnat bli en kostnad, kanske på
1,5 miljarder rentav om alla friårsvikarier plötsligt fick jobb.

Men hallå, är inte minst en halv miljon svenskar arbetslösa?



Som en arbetskamrat uttryckte det, vilken värld lever politikerna i?
Vem som helst inser ju att friåret sparar pengar, men politikerna har
sådan tilltro till ekonomer, att dom verkar gå på vad som helst.



*


Men som sagt, vikarien blev arbetslös igen. Någon tänker till och
föreslår att vi fem mekaniker lägger vår lön och vikariens a-kassa i en
pott och i en annan pott vår arbetstid, 5 gånger 40-timmar, det vill
säga 200 timmar delat med 6, det ger 33,3 timmar per vecka och 97
procent av lönen till oss alla. Nya perspektiv öppnar sig för var och
en av oss. Ledigt en dag i veckan? Sluta halv tre?



Det verkar för enkelt. Vad är det vi inte tänkt på? Länsarbetsnämnden,
bestående av våra politiker, förklarade för några år sedan för några
undersköterskor i Hörby att man inte får använda a-kasseersättning till
att dela på jobben. Det skulle ju ”minska arbetskraftsutbudet”. Alltså
är det bättre att de arbetslösa går hemma och att vi som har jobb
jobbar för dom också? Ja, nog är det tur att människor med förstånd
styr det här samhället?



*


Ju fler företag som flyttar utomlands, ju fler människor som ersätts
med robotar eller avskedas för att aktieutdelningarna ska öka, desto
viktigare reser sig uppgiften för oss kommunister att samla opinion
kring kravet på att dela på jobben. Sextimmarsdag med bibehållen lön
gör livet gôtt att leva. Kanske till och med två-skiftarna skulle se
livet i ett förklarat skimmer när morgonskiftet börjar 5 och slutar 11,
nästa 11-17 och eremitskiftet 17-23?



Är det inte dags för oss som alltid pekar på alla djävligheter att peka
i den andra riktningen, mot ett människovärdigt samhälle?


ULF JOHANSSON, maskinreparatör

Proletären 33, 2005