Till försvar för den lilla människan

Men nånting hände den 15 februari. Den känsla jag hade den dagen, med
5.000 andra i Malmö och när jag tittade på nyheterna på kvällen var en
underbar känsla. En hel värld säger emot den enda världsmakten.
Människor låter sig inte tystas. De säger vad de tycker och visar att
makten ligger i den stora massan människor. Hur mycket än krigshetsarna
vill få det till att vi demonstrerar för att stödja en diktatur så vet
vi varför vi egentligen demonstrerar. Vi är de små människornas
försvarare. När ingen annan försvarar oss så måste vi försvara oss
själva och varandra.



Vi tänkte på barnen och alla människor som lever under krigshotet. De
som får leva med ovissheten och rädslan denna skrämmande tid.



De flesta av oss skänkte nog också en tanke till de människor som lever
i terror och förtryck i Palestina. Om världens fokus riktas mot Irak
och lämnar Israels mördare ifred, vad skulle då hända med människorna i
Palestina?



Jan Guillou är väl ingen idol till mig direkt men i veckan läste jag en
krönika av honom där han skrev om massdemonstrationerna och om
effekterna av ett krig i Irak. Han intog den lilla människans
perspektiv som jag eftersökt.



Jag citerar ”Ännu en miljon människor som ska bestraffas med döden för
att de har den dåliga smaken att lida under Saddam Husseins förtryck.”



Det är skamligt att den svenska regeringen agerar så oerhört fegt.
Borgerlig media försöker få det till att majoriteten av svenskarna är
för ett krig men i själva verket är det ju precis tvärtom. Jag hörde en
undersökning där det visade sig att 80 procent av Sveriges befolkning
inte ville ha krig, 82 procent var skeptiska till USA:s agerande och 86
procent trodde att de var utsatta för krigspropaganda i de svenska
media! Sug på den ni!



Jag är alldeles övertygad om att Katrineholmsfettot (för att citera ett
radioprogram) och Anna Lindh mycket väl vet om detta. Ändå har de mage
att gå emot sitt eget folk.



Därför var det så oerhört skönt att genom att demonstrera ge dem en känga som de inte kan bortse ifrån.

I vårt byråkratiska och kalla samhälle handlar det ju som ni vet
väldigt sällan om den lilla människan. Hur kan man som politiker tala
om krig utan att tänka på de människor som blir drabbade?



*


Apropå vapeninspektioner. I en lokaltidning läste jag en liten notis i
högerspalten. Där stod att USA tänker bryta mot eller kringgå ingångna
nedrustningsavtal. De har nämligen planer på att bygga nya typer av
kärnvapen och en diskussion om hur kärnvapen kan testas trots förbud
har avslöjats av en amerikansk nedrustningsorganisation. De vapen som
diskuteras är nya minikärnvapen, kärnvapen som k an tränga djupt ner i
jorden och vapen som kan avge extremt hög strålning.



Detta står som sagt i en liten notis. Inget tal om att de är en fara för världsfreden eller att USA måste rusta ned.



*


För att komma in på något helt annat.



En annan försvarare av den lilla människan är Lukas Moodysson. Var det någon som hörde hans tal på Filmgalan för ett tag sedan?



Lukas gav oss två alternativ: antingen så sitter vi kvar i våra
TV-soffor eller så reser vi oss upp och agerar. För det som skildras i
hans film Lilja 4-ever är något som fortsätter och som drabbar de små
människorna. De mest utsatta kvinnorna. Att göra en film som Lilja
4-ever tycker jag är mycket hedervärt och modigt och som sagt ett
försvar av de små människorna.



Jag såg dokumentären Lilja 4-real som bevisar att verkligheten
överträffar dikten, eller filmen i detta fall. Verklighetens Lilja hade
ett liv som inte var något liv utan mest en utdragen mardröm som det är
mycket svårt att förstå.



I dokumentären intervjuade man också den lägenhetsinnehavare i Malmö
som hyrde ut sin bostad till hallicken som höll Lilja inlåst. Han ansåg
sig själv vara utan skuld. Tanken på att den mannen, hallickar och
andra Liljor går runt i samma stad som jag gör mig illamående.



Det verkar bli alltmer tydligt att i dagens värld värderas människor olika beroende på klass, kön, religion, etnisk bakgrund.



*


En man stod i samma bar som Bush och Blair. Han kunde inte låta bli att
tjuvlyssna vad de pratade om. Bush säger: ”Det här kriget kommer att
kosta 100 000 irakiers liv och en IT-teknikers”.



Mannen blir nyfiken och frågar:  "Varför just en IT-tekniker?".



Bush säger till Blair ”Där ser du, det är ingen som bryr sig om araberna”.


YLVA ALBERTSSON, studerande

Proletären 9, 2003