Svenska kronor och en myglare

• Februari är en jävla skitmånad. Bäst sammanfattas den med följande ord: mörker, motvind och kyla. I år finns det dock ett positivt undantag, Vinter-OS i Turin. SVT sänder 225 timmar så det borde bli några ljusglimtar för oss framför tv:n i detta nordliga, kalla land.

Allt som glimmar är dock inte guld och med tanke på att senast Sverige vann guld i Vinter-OS var 1994 så skall vi nog inte räkna med för mycket. Men Sverige har medaljchanser i ett antal grenar. 

I curling har både lag Anette Norberg och lag Peja Lindholm chans att vinna guld. Dock är marginalerna i sporten väldigt små och det finns flera lag som håller i stort sett samma nivå.

I längdspåret kan vi hoppas på att både damer och herrar vinner medaljer i sprinten, framförallt stafetterna. Dock skulle jag allra helst önska mig att vi kunde vara med och tampas på längre distanser. Där vinner man de ”tunga” medaljerna. Sverige är emellertid inte längre någon stor skidnation och trenden för att bli framgångsrik svensk skidåkare verkar vara att byta till skidskytte.

Apropå Sveriges framgångar i skidskytte så ligger det en paradox i att vi nått framgångar i denna gamla militärsport samtidigt med avvecklingen av det svenska försvaret. Spännande är det hursomhelst när någon svensk ligger bra till och glider in på skjutvallen. Kanske kan Anna-Carin Olofsson eller herrarnas stafettlag få till det.  
*
Intressant skall det bli att följa hur den unga sporten damhockey har utvecklats. De svenska Damkronorna lyckades i senaste OS kämpa till sig en bronspeng och till skillnad från herrarnas Tre Kronor visade man prov på en god inställning. Nu tror jag man kan lyckas upprepa den bedriften men avståndet till ”givne” segraren Kanada är emellertid för stort för att turneringen skall kännas riktigt spännande.

Spelens höjdpunkt blir för mig att följa Tre Kronors framfart. Efter många år av svagt och gapigt ledarskap har vi äntligen fått en tränare i Bengt-Åke Gustafsson som är lugn och låter en idé genomsyra laguttagningen.

Som vanligt har mycket av diskussionen inför turneringen kretsat kring skador på enskilda spelare och återbud från några av de bästa. Personligen anser jag att vi inte står och faller med enskilda spelare, med målvakten Henrik Lundqvist som givet undantag. Valet av Mika Hannula istället för Michael Nylander har kritiserats.

Med tretton forwards i truppen måste det dock anses klokt att ha åtminstone en spelare som är nöjd att sitta på läktaren ihop med tredjemålvakten Stefan Livh. Hockeyspelare är som bekant (med undantag av Peter Forsberg) inte direkt kända för att ha små egon…

*
Det stora guldhoppet är emellertid Anja Pärson som numera bor i Monaco. Skälet till att hon har bosatt sig där är knappast bättre träningsmöjligheter utan snarare skattemässiga. Anja är tydligen svensk när hon behöver sjukvård och bidrag från Sveriges olympiska kommitté (SOK) men då det är dags att betala skatt är hon skriven i Monaco. En myglare är i mina ögon alltid en myglare och det kan inga eventuella OS-medaljer i världen ändra på.

Säsongens mål för henne är att vinna guld i OS. Därför har hon konsekvent kört på gränsen i världscupen med många uråkningar som följd. I OS tror jag hon kommer att ha nytta av den erfarenheten och tippar därför att hon tar Sveriges enda guldmedalj i OS. Utöver det tror jag att det blir ytterliggare några få medaljer för Sverige i andra sporter och att man som vanligt hinner tröttna på den norska nationalsången innan spelen hunnit halvvägs…

JU
Proletären 6, 2006