Skuld

Det börjar någonstans där. I vårt dåliga samvete. En ont-i-magen-känsla
som tar så många uttryck. Från att mamma går ut med familjens hund till
att jag går med på blankt vilka anställningsvillkor som helst.



Att ha taskiga arbetsförhållanden, anställningsvillkor eller inte jobb
alls hör tyvärr arbetarungdomen till. Och att detta slår hårdare mot
oss tjejer är något som många av oss mumlar i sömnen numera. Det är
fakta, svart på vitt. Men vad är det då? Vad får mig att ta mindre
plats än mina killkompisar? Jag vet att det är en struktur och att den
måste brytas och jag gör mitt bästa. Men ibland gör det bara för ont i
magen.



Som ung kvinna räcker det med ett fåtal pusselbitar så kan vi börja
bygga. Det går snabbt att klä de osynliga strukturer som omger oss. I
skolan, på jobbet, hemma.



En värdefull pusselbit är boken ”Flickan och skulden”, skriven av
Katarina Wennstam. Den fyller ett tomrum i mig och i debatten, i
samhället. Skulden. Boken är i flera avseenden inte aktuell i och med
den nya sexualbrottslagen som trädde i kraft i år i april, samtidigt är
boken mer aktuell än någonsin. Visst, det är en bok om samhällets syn
på våldtäkt, men det går å andra sidan att läsa in mer än just när det
går till det yttersta, till våldtäkt. Det sociala ansvaret. Mitt
sociala ansvar inom familjen, i klassrummet, i kassan på ICA, under
styrelsemötet i föreningen och överallt annars.



*


När jag trodde att mina ögon inte kunde öppnas mer och när helheten
inte kunde bli bredare slås jag ytterligare omkull av den slagkraft som
denna bok innebär. Skuld.



 Under samma period som jag läser boken träffar jag en bekant som
berättar för mig om hur hon en kväll går hem från jobbet och känner sig
förföljd. Sekunderna därpå drar någon upp hennes kjol och ner trosorna.
Personen springer därefter sin väg.



 Min bekant är generad när hon berättar detta, och även jag känner
mig för en kort stund generad, vilket i efterhand gör mig mycket,
mycket irriterad. Det hela lämnar hos mig en bitter eftersmak. Och jag
insåg att det som Wennstam skrev om inte är långt borta. Det finns i
mina kompisars vardag och i min vardag, överhängande.



 I samma veva är det personalfest, något som lämnade samma bittra
eftersmak. Skvaller om mina arbetskamrater har tidigare varit något av
en höjdpunkt, men denna gång, med en ny skärpt vinkel, insåg jag hur
djupt rotade strukturerna är. Oberoende av vad som hände är killarna
hjältar och tjejerna horor. Och tanken på att försvara hororna ger mig
ont i magen. Wennstam kallar det skuld.



 Och det ter sig för mig allt tydligare. I relationer, i alla
typer av gemenskap, vare sig det är mellan arbetskamrater eller annars
så ligger det sociala ansvaret på oss. Vare sig det gäller relationen
mellan mina styrelsekamrater eller med en skum kille som förföljer mig
efter jobbet och drar ner mina trosor.



 Min kompis kommer inte att känna sig trygg när hon går hem från
jobbet. Och medan kolonialkillarna lugnt och precis som alltid fyller
hyllorna på ICA går kassörskorna omvägar när de ska till
personalrummet.



*


En del av mig vill hellre än detta ont-i-magen-fenomen skriva om
internationell politik, om det som blottats i naturkatastrofen i USA,
om den systematiska rasismen. Men jag får inte. För även om Bushs svek
mot den afroamerikanska befolkningen i USA kan vara påtagligt, så
kommer inget att vara så påtagligt som den svenska sexismen som stirrar
rakt på mig. Dömer mig och får mig att känna mig dum, bortgjord och
tillintetgjord. Det är irriterande.



 Någonstans vet jag att denna ickelogik har att göra med något
större, bredare. Men för att bryta de strukturer som gör skada nu,
idag, de som gör mig olik mina kamrater som är killar, så behöver vi
sluta skämmas. Ha mindre ont i magen.