Skadad på jobbet

Jag arbetade med spårunderhåll och nybyggnation så
som Hjulsta, Akalla, Mörby, Vreten och Skarpnäcksbanan.
Spårunderhållsarbetet var på den tiden ett tungt fysiskt krävande
arbete som ofta utfördes på natt, och det passade mig bra. Jag jobbade
som banarbetare fram till 1980 då jag började på spårriktningsmaskin
(Matizan) som maskinist, sen som nivilerare.



Man fick möjlighet att umgås med en hel del speciella människor. Synen
på alkohol i  arbetet var lite väl generös och hjälpsamheten att
lära ut yrket var mycket skråtänkande.



På den tiden var det aldrig frågan om utbildning. Finns sådana idag?
Men med intresse och envishet så gick det. När jag arbetat på maskin i
åtta år kom frågan om jag ville gå en  nybörjarkurs för maskin.
Och  då frågade jag hur jag klarat maskin under de gångna åren!?
Den frågan fick jag aldrig  något riktigt svar på.



Att jobba med maskinen var inget fysiskt krävande arbete. Det var mest
rutin och mycket  känsla ”känslan att läsa spår”. Troligtvis något
medfött! Det krävdes också att jag klarade konstant natt dvs söndag
kväll till fredag morgon. Det passerade ett antal lycksökare på
maskinen som inte klarade  av nattpassen eller maskinen. Men
pengarna hade lockat. För vem ville inte tjäna läkarlöner.



*


Jag jobbade på maskin fram till slutet av 1989. Då jag och en
arbetskollega blev utmanövrerade från maskinlaget mot vår vilja. Vi var
ett lag om sju peroner. I det laget hade jag jobbat näst längst, c:a
nio år.

 Tre   av arbetskollegerna hade nära kontakt med
arbetslddningen. En av dessa spelade regelbundet tennis med högsta
chefen. Då blir oddsen väldigt dåliga och mina anställningsår hade
ingen som helst betydelse. Sådant kallas idag för lobbyverksamhet.



På den tiden var vår fackordförande oförmögen att föra ett MBL samtal.
Så det samtalet fick jag själv ha med den tennisspelande högsta chefen.



Det var ju kört från början. Men som sagt hoppet är det sista som
lämnar en. Och vad jag idag vet så har dessa tre före detta lagkollegor
chefsbefattningar.



Det är alltid bra att veta vilka som styr. Då förstår man sättet att leda lite bättre.



Från 1990 fick jag och min arbetskollega i uppgift att i konkurrens med
ett externt företag rusta upp stationer. (Det var i det här skedet som
bolagiseringen av alla avdelningar inom SL satte igång). Och när
stationerna var klara hade vi rustat våran för 800000 kr billigare än
det externa företaget. Jobbet gick alltså till banavdelningen och vi
drev det i tre år.



Under dessa tre år var vi ständigt konkurrensutsatta, man kan säga att
vi jobbade med kniven på strupen hela tiden. Jobbet med upprustning av
stationerna var ett extremt fysiskt hårt arbete med dålig arbetsmiljö.

Under dessa arbetsvillkor slet jag sönder bägge mina axlar. Vilket
medförde konstant värk och blev till slut tvungen att genomgå ett antal
omfattande operationer i varje axel.

 

Men det blev aldrig bättre. Som läkaren sa till mig efter sista
operationen ”dina axlar ser ut som en framvagn på en bil utan
bussningar” ben mot ben!



”Kronisk värk”



*


Då har man kronisk värk. Och jag har blivit slav under stark medicin = morfin.



Det var i mitten av 1998 som jag blev långtidssjukskriven och ända fram
till 2002, då jag blev klarutredd som arbetsskadad sjukpensionär.



Ansvar har också utretts och där har det framkommit att arbetsgivaren bär ansvaret/skulden för skadorna i mina axlar.

 

Från 1998 fram till dags datum har kontakten från personalavdelningen begränsats till två tillfällen.

Första var när försäkringskassan i Sala efter två månader av
sjukskrivningen tog kontakt med mig och frågade om jag gjort en
rehabiliteringsutredning med min arbetsgivare. Jag förstod inte vad dom
snackade om. Men sådant är det lag på sa försäkringskassan. SL kanske
är ett litet företag som inte vet hur dom skall göra. Nej sa jag, dom
är ”ganska” stora. Och dom bör väl veta! Så försäkringskassan var
tvungen att kontakta personalavdelningen och tala om att de var
skyldiga att göra en rehabutredning med mig.

 Personalavdelningen tog då kontakt med mig och en utredning
gjordes. Sen går det två år innan personalavdelningen kontaktar mig
igen med ett brev med hot om polisanmälan om jag inte lämnade tillbaka
mitt tjänstekort. Det är det sista jag hört från dom fram till dagens
datum.



*


Kontakten med min arbetsledning som då fanns i Mörbydepån bestod i att
jag sände mina läkarintyg regelbundet. En dag kom mitt läkarintyg
tillbaka ”adressaten fanns ej kvar”. Jag fick ringa runt, och det
visade sig att kontoret flyttat till Nacka. Tack för upplysningen. Jag
var ju fortfarande anställd! Man kan säga att intresset för en
sjukskriven låg på noll. När jag fått möjligheten att se hur
sjukskrivna behandlas från ett friare perspektiv så skrämmer det mig
med vilken total likgiltighet som utspelas mitt framför näsan på mig.



Och då inte att företaget glömt eller på annat sätt varit försumligt,
utan med full medvetenhet betett sig ännu värre fortfarande beter sig
på det sättet. Jag har ju 6 1/2 år av sjukfrånvaro att se tillbaka på.
Tyvärr har likgiltigheten gent emot sjukskrivna fortsatt (och det finns
dom som fortfarande är sjukskrivna).

 Konsekvenserna är att denna likgiltighet mot arbetskollegor
genomsyrar hela företaget, från arbetsledning till facket ned till
arbetstagarna.



*


Man kanske tycker att jag ser mina 25 år som anställd på företaget som
bara tråkigt och jobbigt. Självklart inte, det har funnits bra
arbetskamrater som jag haft jätteroligt och skrattat mycket tillsammans
med under dessa aktiva år. Men med bemötandet under den långa
sjukperioden bakom mig är det ofta svårt att lyfta fram dom bra och
roliga stunderna. Ett litet förslag till personalavdelningen. Försök
följ gällande lagstiftning och försök vara civiliserat mänskliga.



Jag vill tacka SL-bansektion, SL-bansystern, Infrateknik och Svensk
Banproduktion AB för att fått möjligheten att bjuda på mina axlar samt
25 års anställning.


LEIGHT ERIKSSON, fd banarbetare

Proletären 4, 2005