Hoppa till huvudinnehåll
Av

Rätten att göra motstånd

• • Några kvarter upp från FN-palatset genom Avenue de la Paix i Genève finns Internationella Röda Korskommitténs (ICRC) byggnad. Där finns även ett museum. Tack vare min följeslagare – mycket duktig på att hantera en karta över staden med de vackra fasaderna och broarna över Le Rhône-floden och Genèvesjön – kunde vi komma fram till museet.




I museet kan man se en hel del av ICRC-kommitténs historia sedan
institutionen bildades år 1863 av den schweiziske bankiren Henry
Dunant. Efter slaget vid Solferino den 24 juni 1859 som utkämpades
mellan fransk-sardinska (italienska) och österrikiska styrkor, började
han organisera hjälpen till alla de tusentals sårade efter striderna.



När man kommer in på museet så har det tyvärr skyltar där man förbjuder fotografering.



Det första man ser är en installation med nästan genomskinliga
textiler. Där finns en bakom den andra och dessa har skrifter på olika
språk. När man tittar på installationen så ser man att alla språk
blandas i ett. Men ändå kan dessa skiljas ifrån varandra. Mycket
talande!



*


På museet finns det många andra objekt att titta på och vi fortsätter
att vandra in genom gångarna som påminner mycket om ett underjordiskt
skyddsrum. På dess gråa släta murar finns det inristat listor efter
årtalen sedan Internationella Rödakorskommittén grundades och fram till
början av 1990-talet. 



I tre spalter indelade efter krig/interna konflikter, epidemier/hunger
och naturkatastrofer finns namnet på de länder det gäller.



Från 1919 och fram till 1923 var det till exempel en epidemi av spanska
sjukan, som skördade många svenskars liv liksom tiotusentals
sovjetmedborgare. På väggen finns även Sovjetunionens inbördeskrig och
utländsk ockupation mellan åren 1918 och fram till 1922, samt de
tiotusentals som dog i svält och obotliga sjukdomar fram till mitten av
1930-talet inristade.



Första och andra världskrigets fångregister, miljoner kort med
personliga data, finns bevarade där. Miljoner människoöden, som kunde
haft ett annat liv än att dö eller skadas på slagsfältet eller lida
oändligt i koncentrationsläger i dessa bägge två imperialistiska
krig. 



*


Det finns flera filmdukar där filmer visas. Vi sätter oss ner och
tittar på en film från Andra världskriget. På de långa 20 minuter
filmen varar ser man de många hemskheter som imperialismen åstadkommer.
Städer jämnas med marken och människor flyr och dör. Utöver soldaterna
ser man de civila som dör och lemlästas. Bomber och kulor gör ingen
skillnad på kvinnor, barn och äldre.



Nazisterna körs ut från städer som Stalingrad och Paris.  En
maquis, fransk motståndskämpe, kastar en granat från en balkong på
andra våningen. Han träffar flyende tyska soldater som åker på
lastbilflaket på en av gatorna i det ockuperade Paris på befrielsedagen
i juli 1944. Det blir inte mycket kvar när lastbilen och soldaterna
träffas. Fransmannen gjorde sin plikt mot ockupanten!



*


När jag ser dessa flyende nazister kan jag inte låta bli att tänka på
att några irakiska ”maquis” gör detsamma med USA-ockupanterna och deras
allierade just i den stunden. Bilderna från Bagdads gator dyker upp i
minnena. Idag är Najaf och al-Falluja de städer där irakiska
motståndmän gör sin plikt och där USA-soldater flyr på lastbilsflak.


ARMANDO ELGUETA, arbetslös metallarbetare

Proletären 27, 2004