Oförnuftig, svag och deprimerad?
• • Det kommer ständigt nya rapporter om att antalet långsjukskrivna ökar, och då är kvinnorna överrepresenterade. De dubbelarbetande, lågavlönande och de i vårdande yrken. De som har slitit ett långt liv och gett sina bästa år till arbetsgivaren genom att alltid ställa upp på övertid, fixa barnpassning så att det passar arbetstiderna med kvällar och helger. Alltid funnits där som en trygg klippa. Hur blir då dessa kvinnor bemötta när de blir sjuka?
Anne Hammarström, allmänläkare och professor i genusforskning vid Umeå
universitet, har studerat hur kvinnor blir bemötta av läkare och
försäkringstjänstemän.
Vad hon kommit fram till är att kvinnor blir överdiagnosticerade och
män underdiagnosticerade. Kvinnors symtom ses som psykiska. De ses som
labila och deras sjukdomar som emotionellt betingade till skillnad från
mäns symptom, som ses som fysiska.
Försäkringskassan i Stockholm gjorde 2001 en undersökning på åtta
vårdcentraler i Göteborg med påhittade patienter. De skulle ställa
diagnos med sjukskrivning och yrkesinriktade åtgärder. Det enda som
skilde patienterna åt var deras kön. De kvinnliga patienterna fick alla
psykisk diagnos. De manliga fick både kroppslig och psykisk utredning.
Dessutom föreslogs männen att stanna kvar på sitt ordinarie arbete, men
gå ner i arbetstid. Kvinnorna fick rådet att byta arbete, eftersom de
inte klarade av sitt gamla.
*
I en undersökning där läkare och försäkringstjänstemän skulle bedöma
belastningsskador, fick fler män än kvinnor rehabilitering. Männen fick
stöd och kände sig trodda, medan kvinnorna upplevde sig misstrodda.
Männens symptom sågs som arbetsrelaterande och kvinnors som icke
arbetsrelaterande. Rehabiliteringsmålet för män var full
arbetsåtergång, men för kvinnorna var rehabiliteringsmålet att vara ett
komplement till barn och familj.
De kvinnor som krävde fler åtgärder förpassades ofta ur systemet medan
män som krävde mer också fick mer åtgärder. Anne Hammarström tolkade
det som att männen belönades medan kvinnorna bestraffades. Vad som
klart kan tolkas från den här undersökningen är att kvinnor bedöms
utifrån ett föråldrat synsätt med fördomar. Kvinnor ska inte vara
krävande.
*
Hammarström anser att istället för att lägga skulden på patienten borde
läkarvetenskapen erkänna att kunskaperna brister. Hon anser att för att
kunna förstå kvinnors ohälsa måste den medicinska vetenskapen våga
problematisera hur icke mätbara faktorer, som övergrepp eller
dubbelarbete, påverkar kvinnors fysiska hälsa. De måste också göra upp
med sin föråldrade kvinnosyn. Men samhällets förväntningar på könen –
att män ställer krav och kvinnor fogar sig – har också betydelse för
hur de blir bemötta, anser hon.
*
När jag berättar om undersökningen för kolleger och vänner bekräftar de
att så är det. Kvinnor får ett annat bemötande. De blir mer
ifrågasatta, får inte röntgen eller remisser. Det går nog över om några
månader ska du se, är ett vanligt svar när de berättar om sina symtom.
Att inte bli tagen på allvar är en kränkning, och då kan det vara svårt att hävda sin rätt.
Nedskärningar, omstruktureringar, tillfälliga anställningar och otrygga
anställningsförhållanden skapar stress. När sjukskrivningarna blir fler
ökar arbetsbelastningen på dem som är kvar.
Vad som behövs är 6 timmars arbetsdag men också möjlighet att utvecklas
och ges medinflytande. Men kvinnor måste också bli tagna på allvar och
framför allt trodda när de beskriver sin symtom.
Den tid måste väl ändå vara förbi då kvinnor ska vara självuppoffrande
och sätta sig själva på sista plats. Att se på kvinnor som svaga och
med ständiga nervproblem är väl ett synsätt som ska lämnas och som inte
hör hemma i modern vetenskap.
Att vara kvinna är ingen sjukdom.
CHRISTINA THOR, behandlingsassistent
Proletären 33, 2004