Metallkongressen blottade sprickorna

Publicerad 5 juni 2017

IF Metalls kongress blottade en spricka mellan medlemmarna och förbundets ledning. Motioner från enskilda, från avdelningar och regioner vill driva arbetarkrav och till och med vädra konfliktvapnet för att sätta kraft bakom orden. Men förbundsstyrelsen vill lägga sig platt.

"Det är hög tid för en arbetarnas motreaktion."

IF Metall har över 300.000 medlemmar och en organisationsgrad på över 70 procent. Det borde vara en mäktig motpart till de som äger den svenska industrin.

Men uppenbarligen har förbundsledningen en annan uppfattning om hur man skall företräda medlemmarnas intressen.

Flera motioner anser att förbundet ska säga upp industriavtalet, kräva högre lönelyft och en rättvisare andel av ”kakan”. Förbundsstyrelsen svar är typiskt: ”Sverige måste vara ett attraktivt land att investera i och avkastningen i Sverige vara i nivå med de avkastningskrav som gäller på de internationella kapitalmarknaderna. Om löntagarna får en större del av ’kakan’ till priset av att hela ’kakan’ krymper blir det inga reala löneökningar.”

Förbundsstyrelsen vill också avslå de motioner som kräver förbud av bemanningsföretag och andra otrygga anställningsformer. ”Bemanningsföretagen har en viktig funktion på svensk arbetsmarknad”, konstaterar de och vill med andra ord permanenta situationen med A-, B- och C-lag på arbetsplatserna.

Motioner som kräver längre semester, kortare arbetstid för skiftarbetare, längre permission vid nära anhörigs död liksom de många motioner som kräver sex timmars arbetsdag vill förbundsstyrelsen också avslå.

Tvångsövertiden är ett gissel på många av IF Metalls arbetsplatser. Det är ett starkt medlemskrav att övertidsarbete skall vara frivilligt, vilket motionerna till kongressen vittnar om. Förbundsstyrelsens svar understryker hur långt från medlemmarnas verklighet de befinner sig: ”Övertidsarbete är rätt använt ett sätt att möta flexibiliteten.”

Men företagen har satt övertidsuttag i system och det var ett stort nederlag när IF Metalls ledning gav företagen rätt att bestämma över arbetarnas fritid.

Förbundsstyrelsens argument för att tillbakavisa viktiga arbetarkrav är direktörernas och aktieägarnas argument. IF Metall accepterar företagens villkor och undviker krav som kan provocera.

Men är inte det relevant? Alla länder är väl betjänta av en fungerande industri?

Den pragmatism som präglat svensk socialdemokrati uttrycktes tidigt i orden: ”Det spelar mindre roll vem som äger fabriken, bara det ryker ur skorstenen.”

Pragmatismen kompletterades sen-are med drömmen om samförstånd mellan stat, kapital och fackföreningar. För IF Metalls ledning har samförståndet med företagen blivit ett självändamål.

Något annorlunda var det när Ernst Wigforss behandlade detta problem. Hans melodi var en successiv förskjutning av makten, från kapital till arbete. Han ville påskynda storföretagens utveckling mot en punkt där socialisering och planhushållning blev en logisk följd.

Men på vägen uppstår dilemmat att företagsägarna inte uppskattar denna logik.

Att konfiskera och socialisera kapitalet var inte längre inom räckhåll, om ens önskvärt. Däremot skulle inkomstskillnaderna utjämnas. Socialpolitik och omfördelning skulle ge medborgarna sjukvård, utbildning och arbete. Staten ingrep med progressiv beskattning, arvsskatt, förmögenhetsskatt och regleringar av kapitalets rörlighet.

Detta samhällsexperiment framstår idag som blåögt. Framförallt eftersom kapitalisterna förväntades följa med frivilligt på resan.

Kapitalägarna lät förändringarna ske, men bara så länge alternativen var sämre. Efterkrigskonjunkturen, stora statliga beställningar i bygget av det nya Sverige och rädslan för arbetarnas önskan om en socialistisk samhällsomvandling övertygade dem om att sitta still i båten.

När borgerlighetens motreaktion kom med krav på nyliberala reformer övergav socialdemokratin sitt samhällsexperiment. Borgerliga tanke-smedjor hade dragit upp riktlinjerna för hur den svenska modellen skulle monteras ned och Socialdemokraterna bidrog till genomförandet.

EU-anslutning, fri arbetskraftsinvandring, kapitalets fria rörlighet, urholkad arbetsrätt, privatiserad välfärd och ett nytt skattesystem utan progressiva skalor, förmögenhetsskatt och arvsskatt. Kapitalismen skulle stansas in som en ny överstatlig grundlag.

En allt fräckare överhet skor sig nu som aldrig förr. Alla vi andra drabbas av brister i välfärden, ett uselt pensionssystem och vitala funktioner i samhället som inte fungerar.

Det är hög tid för en arbetarnas motreaktion.

Oppositionen på IF Metalls kongress inger hopp. Den visar på ett missnöje och en frustration över att arbetarkrav avspisas som orealistiska samtidigt som rikedomen växer.

Ute på arbetsplatserna finns en bas för solidaritet och enighet om kraven. Missnöjet växer fram ur övertygelsen att rikedomen i samhället borde komma alla till del. Därför måste en stridbar arbetarrörelse stå på socialistisk grund. Motsättningen mellan arbete och kapital kan inte lösas i samförstånd med kapitalisterna.

Ulf Nilsson

Plåtslagare