Kampen mot "otrygga jobb"

Publicerad 16 mars 2015

När Lysekils kommunstyrelse hade sitt månadsmöte i mars var frågan om ”otrygga jobb” en dominerande punkt.

Vi fick en timslång föredragning från en tjänsteman om behoven av skäliga löner, rättvisa pensioner och ett tryggt och fungerande omställningsskydd i händelse av arbetslöshet.

Men det är inte så revolutionerande som det låter. Det handlade inte om de människor eller de jobb som Kommunistiska Partiet just nu bedriver en kampanj kring. Nej, här gällde det framförallt heltidsanställda politiker och arvoden för kommunens förtroendevalda.

Ärendets mest påtagliga resultat blev en löneförhöjning för det socialdemokratiska kommunalrådet med 17 procent, det vill säga 7300 kronor i månaden. Även de lokala sparivrarna Lysekilspartiets ”oppositionsråd” accepterade den 17-procentiga lönehöjningen. Sedan faller höjningen ut över resten av de anställda politikerna och arvoderingarna eftersom kommunalrådslönen blir den nya beräkningsgrunden.

Den tidigare beräkningsgrunden ”prisbasbeloppet” övergavs. Som S kommunalråd uttryckte det. ”Det ligger ju stilla och det har till och med sänkts de senaste åren.”

Jag som är pensionär och inte belastar kommunens ekonomi ens med förlorad arbetsförtjänst under möten och som lämnar arvodet till partikassan blev nästan full i skratt. Tänk vad grymt om ett kommunalråd skulle riskera att drabbas av en pensionsliknande ”konjunkturbroms”.

När det reviderade reglementet för arvoden och ”kommunalrådslöner” skulle klubbas på kommunstyrelsemötet fick jag en kommentar från en ”kollega”. ”Det var väldigt vad alla var emot dig idag”. Mitt svar var att de inte framförallt är emot mig, de är bara väldigt mycket för sig.

Förslaget var att höja kommunalrådslönerna (även kallat arvoden) med 17 procent genom att knyta beräkningen till 85 procent av en riksdagsledamots månadsarvode. Tidigare var 100 procent av ett prisbasbelopp beräkningsgrunden.

Mot denna förändring yrkade jag avslag på förslaget att riksdagsledamots månadsarvode skall ersätta tidigare grund för beräkning av arvode och att arvoden fortsatt skall utgå från prisbasbeloppet.

Mitt förslag hade inte samma lockelse på övriga tjänstgörande ledamöter i kommunstyrelsen som förslaget om en generell höjning på 17 procent. Det kan verkligen inte betraktas som en personlig motgång för min del utan mer som ett tidstypiskt förhållningssätt för majoritetens syn på vad som får kosta och vad som skall stympas.

Argumentet för den 17-procentiga höjningen var de förtroendevaldas ”otrygga anställningar”, och att prisbasbeloppet legat stilla och till och med minskat vissa år.

Elegant löser man detta genom att knyta arvoden och ”löner” till den främsta garantin för ständiga höjningar, riksdagsledamöterna! Glöm ”konjunkturbromsar”, det är till för pensionärer, och åtstramningar passar bäst åt ”fotfolket”.

Kommunstyrelsen lyckades till och med flytta startdatumet för höjningen från tjänsteskrivelsens förslag från 1 april 2015, till 1 januari 2015.

Revideringar av kommunens reglemente för arvode och ersättningar såldes in som ett sätt att skapa trygga villkor för kommunens politiker.

Kommunstyrelsens beslut om nya regler för bland annat arvoden sammanfaller lustigt nog med Kommunistiska Partiets kampanj för trygga anställningar.

Men jag måste konstatera att våra krav på rätt till heltid och trygga anställningar inom vård och omsorg och våra förslag på krav på kollektivavtal för kommunens upphandling inte har mötts med samma välvilja som höjningen av kommunalrådslönen.

Yngve Berlin

Kommunstyrelsen, Lysekil