Hoppa till huvudinnehåll
Av

Hög tid att vi gör någonting själva


Saabledningen krävde tre veckors semester, facket krävde fyra. Resultatet blev två veckor. Hur fasen gick det till?! Svaret stavas Veli-Pekka Säikkälä.

Saab stod ju som bekant stilla under sju långa veckor eftersom ett stort antal leverantörer strypt sina leveranser till företaget. Sen flängdes det jorden runt, med flyg i första klass, för att tigga ihop pengar. Man fick ihop en slant och linan startade, bara för att en knapp vecka senare åter stanna.

För att köra ikapp de stoppen och för att få fram de 7500 bilar som Muller lovade kineserna före semestern krävs extraordinära insatser. De insatserna ville företaget skulle bestå i arbete varje lördag för endast ob-ersättningen. Grundlönen hade vi ju redan fått när vi ofrivilligt var hemförlovade. Sedan skulle semestern kortas med en vecka. Vi hade ju redan varit ”lediga” tillräckligt.

Att kalla den ofrivilliga hemförlovningen för ledighet är mer än lovligt cyniskt. Det rätta namnet på det personalen utsattes för hade varit psykisk tortyr. Sen var det ju det här med pengar. Vi skulle ju inte räkna med någon kompensation för vår kortade semester. Det finns inga pengar kraxade Saabcheferna och fortsatte att oblygt plocka åt sig sina egna miljonlöner.

Facket sa givetvis nej till företagets offensiv mot allt vad rättigheter och människovärde heter. Visserligen kunde man väl tänka sig att pilla lite grann på semestern, men inte helt utan kompensation. Vi jobbare, när vi fick reda på vad det förhandlades om, gick i taket.
Inte en förstörd sommar till, och definitivt inte gratis. Så länge det finns pengar till bonusar och löner i miljonklassen tänker vi baske mig inte göra några som helst eftergifter. IF Metalls förhandlare fick gå tillbaks till förhandlingsbordet och kräva fyra veckor, punkt.

Det låsta läget gjorde att tiden rann iväg och förhandlingarna strandade. Företaget kallade till central förhandling och in rider den vid det här laget smått legendariska svikaren Veli-Pekka Säikkäle. I släptåg har han med sig en beskäftig ekonom. Nu skulle här bli rättning i ledet bland bångstyriga arbetare. Vid det här laget visste antagligen redan Saabledningen att slaget var vunnet och kunde kosta på sig att slänga fram ett ännu sämre bud att förhandla kring.

Veli-Pekka och hans räknekompis tog en snabb titt i Saabs dystra kassabok och saken var klar. Resultatet blev två veckors semester och övertid varenda lördag fram till vecka 38. Som kompensation skall en bonus på 20000 betalas ut senast juni 2012 om företaget fortfarande lever då. Då kommer det att finnas pengar. Då har vi lånat av ännu fler kineser. Då har ryssen kommit in. Då har allt ordnat sig och vi kan se fram mot en skön, normallång semester.

Jag ska inte säga att alla tvivlar på att vi någonsin kommer att få se röken av de pengarna. En och annan obotlig optimist tycks på fullaste allvar tro att de kommer att betalas ut.

Tja, vad ska man säga om den här unket doftande soppan egentligen? Mig veterligen togs inte ens chefernas löner och bonusar upp under förhandlingarna, trots att medlemmarna krävde det. Alla förhandlingar hålls ju dessutom bakom lyckta dörrar utan insyn för pöbeln.

Inga protokoll förs heller så vi kommer väl aldrig att få reda på vad som egentligen sades under resans gång. Man kan bara konstatera, än en gång, hur tandlös förhandlingslinjen är när det gäller våra rättigheter.

Sådana här svekavtal ökar ju knappast förtroendet för facket . Men det kanske är lika bra det. Kanske bättre om vi istället för att låta korrupta rövslickare föra vår talan tar bladet ifrån munnen och börjar agera på egen hand.

Det kanske börjar bli hög tid nu att vi börjar ta vara på våra egna intressen och helt enkelt skiter i tomtarna på förbundet? Det finns faktiskt en hel del vi kan göra själva om vi bara pratar ihop oss och är eniga. Men den här sommaren är redan förstörd, Tack för det Veli-Pekka Svikare.