Framtiden blev en kombi

Häpen upptäcker man att livet består av fler gårdagar
än morgondagar. Men en gång låg framtiden där, skinande och blank.
Faktiskt kommer jag ganska väl ihåg när jag första gången hörde talas
om den.  



Det var i mitten av femtiotalet. Vi var ett gäng grabbar som höll ihop
i ett av Sundsvalls barnrikekvarter, Vinkeltået. Ett tiotal
trevåningskåkar, byggda i slutet av fyrtiotalet, längst ut mot
böndernas lägdor och åkrar och som nu sedan länge hunnits upp av
staden.  



Modernt uttryckt gick man ut och in i olika nätverk. Med Janne Ström,
hans brorsa Lill-Sven, Lennart Backlund och ”Zeke” Sikström planerades
bus, fälttåg mot ungarna från Sallyhill och diverse sätt att försöka
tjäna en krona eller två. Med Lars-Gösta, som sedermera blev Mortimer,
gjordes tidningar, han ritade och jag skrev. Och så fanns min farlige
hjälte, Sten-Åke Kokkin, med världens blåaste ögon och rödaste hår. Han
var min vapendragare när stenstadens hägrande centrum skulle utforskas.
 



För att ge er en uppfattning om hur länge sedan det här är, kan jag
berätta att en populär sysselsättning var att anteckna
registreringsnumren på de rätt så fåtaliga bilar som trafikerade
landsvägen mot Ånge och Östersund. Y-bilar godkändes naturligtvis inte,
så mest blev det X- och Z-nummer, men dök det någon gång upp en A-
eller B-bil så var det en fin skalp. Något ännu mer exotiskt vågade vi
inte hoppas på.  



*  


Som vanligt, när smågrabbar kommer ihop, så var det mest handling. Vi
var alltid i rörelse. Om vi någon gång satt och snackade handlade det
om sån’t som det alltid gjort, fotboll, bilar, tjejer och bus-streck.
Men en gång talade vi länge och djupt om just framtiden. Det här var
före TV:s tid, så förmodligen hade någon snappat upp, via tidningarna
eller radion att framtiden stod för dörren och att den skulle börja om
några år. Kanske 1960? Det kändes i alla fall väldigt spännande. I vår
framtid skulle alla ha en kromglänsande, strömlinjeformad bil, och så
småningom också ett eget flygplan. Snabbt och elegant skulle vi röra
oss över hela världen, utan hänsyn till gränser.  



Ja, vi inskränkte oss inte bara till vårt eget klot. En semesterresa
till Mars skulle nog också vara möjlig. För övrigt verkade den
framtidsvisionen inte alls avlägsen, när man ett par år senare stod och
spanade mot natthimlen för att se ryssarnas Sputnik fara över Norra
Stadsberget, som den enda rörliga punkten bland alla stjärnor.  



Allt tråkigt hushållsarbete skulle elimineras, med hjälp av snillrika
maskiner och robotar. Maten kom färdig ur väggen när man tryckte på en
knapp och hade man bråttom så tog man bara ett koncentrerat
näringspiller.  



Vad vi skulle jobba med i framtiden var mera oklart, men det skulle
absolut vara något annat än vad våra farsor sysslade med. I vår trapp
var det bara skeppshandlarsonen Janne Ström som föll ur ramen, annars
var det byggen, fabriker eller Sidsjöns sjukhus som gav familjerna
försörjning.  



Vi såg nog mera oss själva som blivande flygplanspiloter,
upptäcksresanden eller något annat spännande. På något sätt passade
kroppsarbete inte in i framtiden. Någon tanke på vad tjejerna skulle
göra hade vi naturligtvis inte – det var långt till könsrollsdebatten.
Eftersom vi alla hade morsor som var hemma och skötte ”marktjänsten” så
var det väl underförstått att så skulle det förbli.  



*  


Ack ja, nu har man levt igenom denna framtid. Den fina bilen blev en
lagom begagnad kombi, flygplanet har man inte sett till och visst står
det en massa maskiner i köket, men inte har vi mer tid för det. Av
resan till Mars blev inget, eftersom det så småningom visade sig att
rymdforskningen bara var en täckmantel för utvecklandet av
atom-missiler. Det där med jobben blev väl inte heller som vi trodde.
Ganska snart fick man klart för sig att det behövs folk som bygger,
tillverkar, skurar golv och tar hand om sjuka, även i framtiden. Så vi
fick fortsätta att bygga det här landet med våra armar och ryggar. Det
enda som stämmer med framtidsvisionen är väl i så fall att kroppsarbete
inte passar in i dagens officiella bild av samhället. Att vi som utför
det finns är en sak, men vi har osynliggjorts i ”kommunikations- och
informationssamhället”, där allt sker framför flimrande datorskärmar.
 



*  


Hursomhelst, vi hade i alla fall en slags framtidstro, vi tioåriga
grabbar i folkhemmets femtiotal. Livet låg öppet och oskrivet framför
oss och allt genomsyrades av en slags ”det blir hela tiden
bättre”-anda. Och visst blev det bättre rent materiellt – i ett par
decennier, innan marknaden blev viktigare än solidariteten och
avgrunden mellan de folkvalda och det folk som valt dem, blivit
oöverstiglig.  



Nu undrar jag ibland vad tioåringarna snackar om idag när framtiden
kommer på tal – om den nu gör det. Det är ju liksom inte samma stuns i
framtiden i ett samhälle som går kräftgång och där man helst ska börja
pensionsspara redan innan potträningen är över.  



Men jag hoppas att smågrabbarna – och tjejerna! – skiter i det och
drömmer ändå. För det gör jag trots allt själv, nå’n gång då och då.
 



En gnutta framtid har man väl ändå att se fram emot, och gör vi inte något åt den själva, så gör någon annan det.  


GUNNAR WIKLUND, pappersarbetare

Proletären 39, 1999