Framåt för det kollektiva

En dag på jobbet såg jag en medelålders undersköterska som på en ledig stund satt och gjorde en piltavla av statsminister Matti Vanhanens bild. Med andra ord, hon var förbannad.

Detta hände i höstas någon vecka efter det att sjuksköterskekonflikten var över här i Finland. De ledande politikerna hade tagit bladet från munnen och skrikit sig blåbruna över vårdarnas oansvariga och livsfarliga beteende. Borgarnas snabbt genomklubbade lag om tvångsarbete vid vårdkonflikter sågs av dom själva som höjden av humanism. Om någon någonsin hade tvivlat på borgarnas syn på arbetstagarens roll så kom den mer än väl fram nu. Kort sagt, boskaps-skötsel på hög nivå.

Att borgare och arbetsgivare vid kollektiva kampåtgärder gormar och hotar med böter och rättsliga följder är dock inget man ska hänga upp sig på. Det är snarare ett bevis på att man gör rätt.

Det finns en stor cynism inom vården, men den står inte de vårdanställda för. Att människans behov borde styra produktion och tjänster är allom bekant, i alla fall för oss som kämpar för socialismens sak. Ser man på de 15-20 senaste åren i Sverige med ständigt minskande personalstyrkor och minskade anslag till vården skulle man kunna tro att behovet av vård håller på att minska. Men det är snarare så att behovet inte får styra längre, helt i takt med liberalismens väder och vind.
*
Även den offentliga vården drivs till stor del som ett företag, där varje liten avdelning och enhet har sin egen strama budget, vilket i praktiken skapar ett revirtänkande och en småaktighet där ingen samarbetar med någon. Landsting försöker föra över kostnader på kommun, och vice versa. Och staten som borde se till att en jämlik och god vård ges till alla och envar, oberoende var man bor, har decentraliserat bort allt ansvar.

Mest lidande blir så klart patienterna, men till lika stor del också vårdpersonalen, vilket man inte får glömma. Inom vården får man ofta höra vackra proklamationer om att ”alltid sätta patienten i fokus”. Jag skulle vilja ändra på den frasen och sätta människan i fokus i stället, vilket skulle göra att vårdpersonalen också kommer med på ett hörn. Att vårda andra intill sin egen död av någon sorts religiös övertygelse, utan att överhuvudtaget tänka på sin egen hälsa, ja, gott folk, det är ren idioti. Som tur existerar det knappt några sådana människor i verkligheten. Tidigare nämnda undersjuksköterska tycker jag är ett bra exempel på att vården inte befolkas av underdåniga kvinnor, utan av potentiella revolutionärer.

*

Att det finska exemplet, med hot om uppsägningar för att få igenom krav, nu har uppmärksammats av både sjuksköterskor i Sverige och Danmark är mycket positivt. Det finns lärdomar att dra från den konflikten. Att kollektivet visade sig vara starkare än individen var ingen ny lärdom. Det visste vi redan. Men att det finska folket stod bakom sjuksköterskornas kamp och krav, trots att ett lovligt kaos stod för dörren, visade att man faktiskt är villig att riskera nåt för att få igenom en förändring.

Vårdförbundets ledning har imponerat föga förr, men kanske lyssnar de på sina medlemmar denna gång. Vårdlönerna måste upp. Men att solidariskt och kollektivt ställa sig bakom ett krav om höjda ingångslöner, för att sen gå tillbaka till småborgerligt tänkande med individuella löner, det går liksom inte ihop. Det blir som att enas om den rätta vägen framåt för att sen gå åt ett annat håll. Rejäla lönelyft, för fan, men glöm inte för allt i världen att en gång för alla skrota den individuella lönesättningen. Endast arbetsgivaren tjänar på en sådan ordning. Framåt för det kollektiva.

OSKAR WIGREN, sjusköterska Finland
Proletären 14, 2008