Fotbollskrönikan: Hemvändande hjältar

Kommer ni ihåg HMS Gotland? En svensk ubåt som hyrdes ut som sparringpartner till den amerikanska flottan och under ett antal övningar undkommit supermaktens stridskrafter. Exempelvis lär den vid en övning ha ”sänkt” ett hangarfartyg.

Samarbetet har av överstelöjtnant Stefan Ring motiverats med följande ord:
”Det är viktigt och nödvändigt att ha de här typerna av samarbeten. Vi är ett litet land och kan inte utveckla allt själva. Dessutom ägs ju försvarsindustrin av utländska intressen.”

I tysthet återvände Gotland till svensk hamn i förra veckan efter flera år av utlandsvistelse.

*
Men det var för att se andra hemkomna ”svenska hjältar” jag och en svenskirakisk vän besökte Ullevi ungefär samtidigt. Fotbollslandskampen Sverige-USA slutade 1-0 efter en projektil av Kim Källström.

Syftet med matchen var att förbereda landslaget inför den kommande drabbningen i EM-kvalet med Danmark. Som Sveriges ledande fotbollsreporter Simon Bank sa i en intervju så var USA-matchen ett tillfälle att spela ihop försvaret (av de startande ägs alla utom Sidleds-Daniel av utländska klubbar) och att utveckla samarbetet mellan anfallarna Elmander och Zlatan.

Huruvida detta lyckades lär vi få se på Råsunda mot Danmark om lite drygt en vecka. Vad USA fick ut av matchen vet jag inte riktigt, men att möta en välorganiserad motståndare med en tydlig spelidé är säkert en nyttig erfarenhet för en ny förbundskapten som fortfarande försöker laborera fram sitt lag på bästa sätt.

På samma sätt förhåller det sig med ubåten Gotland. Det svenska försvaret har en ganska ny organisation där strategin är offensiv och vi försvarar oss genom att hålla bollen på motståndarens planhalva. Alltså för vi i krig i Afghanistan och svensk trupp lyder Natobefäl i Kosovo.

Nu fick alltså en svensk ubåtsbesättningen träna mot en motståndare som inte bara har en tydlig idé (världsherravälde) utan också stor erfarenhet av att själva föra krig. Att USA samtidigt stärker sin militära kapacitet gråter nog ingen i försvarsledningen tårar över heller. Men så behöver de inte heller frukta några amerikanska bomber.

Det andra svensk-amerikanska samarbetet, fotbollsmatchen, genomfördes likaså utan några protester. Tystnaden gjorde både mig och min vän besviken. Därtill glömde vi att ha med oss en irakisk flagga. Istället fantiserade vi om vad som skulle ha hänt om det varit Irak och inte Sverige som svarat för motståndet.

*
När Irak i juli vann de asiatiska mästerskapen i fotboll dränktes rapporteringen av politiska anspelningar. Samma sak med förhandsrapporteringen inför Peking-OS 2008. Och vinner en kuban i boxningsringen kan du vara säker på att få höra att detta också är en framgång för Castro-
regimen på Kuba. Vilket förvisso stämmer. Ty idrott och politik hör ihop.

Beträffande USA görs dock alltmer sällan motsvarande koppling. Vad den amerikanska kulturella hegemonin, varav idrotten är en del, betyder för USA:s ekonomiska, politiska och militära dominans kan man bara spekulera i. Det omvända beroendet torde i alla fall vara uppenbart.

Till sist, avslutade Fredrik och Filip (ja, jag har sprungit på dessa idioter på landslagsfotboll) sitt sommarprogram med att avfärda alla politiska invändningar mot USA med att det bara är tjugo personer i Vita huset. Det riktiga USA påstås istället vara något helt annat än dess valda regering. De exemplifierar i sin radiotimme med Lou Reed, en revolverman som gillar Ronnie Reagan och ett misslyckat kändisbarn. Ungefär som det vore en tröst…

JU
Proletären 35, 2007