Ett liv i ständig kamp

Nyligen kom jag hem från ett besök hos barn och barnbarn på Tjörn. När de tre småkillarna äntligen lagt sig en kväll så satt vi, dottern Åsa och jag, och smidde planer hur man ska kunna få stopp på vansinniga nedskärningar på smågrabbarnas förskola. Det ska bli mindre personal efter årsskiftet – samtidigt som alliansen i kommunen storvulet går ut och skryter med att den satsar på hög kvalitet i barnomsorgen…

Så nu gäller det att rusta sig för strid för föräldrarna i området. Söka kontakt med andra förskolor, kräva konsekvensutredningar, ge sig på de storljugande politikerna mm.

För några år sen var det samma visa – fast då på en förskola inne i Göteborg, i Masthugget. Småkillarnas uppväxt lär bli kantad av liknande aktioner, protester i ett alltmer snålt och hårdnande samhälle.

Deras föräldrar har redan upplevt ojämlikare och tuffare förhållanden jämfört med min generation, då det svenska samhället utvecklades mot större möjligheter för de allra flesta och minskande klasskillnader.

Det fanns en uttalad politisk vilja och kraft bland de styrande sossarna, att någorlunda tämja ”marknadskrafterna” så frukten av arbetet inte bara hamnade i de rikas fickor utan avtvingades för den allmänna utvecklingen av landet.

Nu, i synnerhet under 2000-talet, är utvecklingen den motsatta. Så snabbt det går att riva ned ett samhällsbygge!

Att riva stora hål i sociala skyddsnät, privatisera det allmänna så eliterna får sitt. Skambelägga arbetslösa och sjuka, utförsäkra, utblotta, utstöta allt större grupper! Nedmonteringen har i och för sig pågått under ett par decennier redan, med en riktig dunderslägga mot den offentliga sektorn redan i mitten av förra årtiondet.

Nu förråas politiken ytterligare med utgiftstak och budgetdisciplin på alla samhällsnivåer. Eller vad säger ni alla förskollärare, undersköterskor, lärare, sjuksköterskor, omsorgspersonal, busschaufförer och alla ni andra där ute i ”verkligheten”?

Och ni som blir av med era jobb i industrin – för att sen hyras in på samma jobb av ett bemanningsföretag? Hur har ni det, städerskor, som kastats ut från städjobbet på sjukhuset eller skolan och nu får jobba som en ”Rut” i advokatens eller fond- mäklarens lyxvåning?

När jag var nere på Tjörn, så bläddrade jag i Göteborgs-Posten och fann till min häpnad inte mindre än tre sidor helt fulla med bara annonser från privata vårdgivare!

Det var allt från bröstkirurgi (förstoring eller förminskning, bara att välja…), fettsugning, antirynkbehandling, åderbråcks- kirurgi, ”vanliga”– men privata – vårdcentraler, kroppsskulptering, psykoterapi, ”ALLT inom plastikkirurgi” mm. En hel del behandlingar visste jag inte ens att de existerade.

Fy fan! vad arg jag blev. Här ägnar sig hundratals, tusentals utbildade läkare och sjuksköterskor åt – i många stycken – rent obehövliga, oetiska lyxrenoveringar av folk vars enda ”rätt” till behandling är att de har kosing så de kan betala för den.

Mest förbannad blir jag över att hälsa och sjukdom har blivit en handelsvara bland andra – och att så många har mage att ge sig in i detta sjuka geschäft. Medan glesbygden runt om i landet skriker efter läkare att utföra nödvändig, sjukdomsbotande vård på sjukhus och vårdcentraler och antalet vårdplatser per invånare är lägst i Europa – möjligen med undantag för Storbritannien.

Har det här decenniet framvisat någon, enda politisk ljuspunkt? Javisst! EMU-omröstningen 2003 – det var en skön seger för folkvettet över marknadsliberalernas hetsiga lögner.

Sett i dagens ljus, när euron hänger på en skör tråd, så är det ju bara de allra värsta strutsliberalerna som fortfarande gapar om eurons förträfflighet. Osannolikt korkat – men sant!

I mitten av 80-talet satt jag och min man med en grupp andra föräldrar och planerade protester mot försämringar på våra barns dagis – precis som Åsa och hennes man och andra föräldrar får göra idag.

Då genomförde vi också protester mot neddragningar på den avdelning på sjukhuset i Sundsvall, där jag arbetade då…

Det är väl bara att se det positiva i dessa ständiga ”kamper” och instämma med Sven Wollter som för flera år sen hade en föreställning, bla i Sundsvall, med rubriken ”Ett liv i kamp är ett gott liv”.

Framtiden ser ljus ut – om man har den inställningen!