Hoppa till huvudinnehåll
Av

Ett idiotiskt samhälle

• • Det verkar som om en del människor har svårt att förstå att jag vill jobba som undersköterska. Hur många gånger har man inte hört: ”Varför utbildar du dig inte till sjuksköterska istället, du som är så intelligent?”.




Jag blir så jävla trött. Är det så svårt att förstå att jag faktiskt
vill jobba som undersköterska, eftersom jag tycker att det är ett
roligare jobb, eftersom att jag vill arbeta med människor och inte med
papper. Varför är inte det bra nog för andra när det är bra nog för
mig? Om jag nu hade fått arbeta.



Jag är precis färdig med gymnasiet. Efter åtta år har jag till slut
skaffat mig en utbildning som borde ge mig en stimulerande
sysselsättning och en fast inkomst. När jag först hoppade av gymnasiet
1995 fick jag höra att jag aldrig skulle få ett jobb med bara en
grundskoleutbildning, och jag trodde på det. Lärarna sa till mig att
ingen ville anställa någon som inte ens tagit sig igenom gymnasiet.



Därför var det en stor triumf när jag fick mitt första jobb som
servitris. Det visade sig att jag kunde erbjuda andra saker än en
formell utbildning. Jag räknades ändå. Framför allt eftersom jag var
flexibel och kunde tänka mig att hoppa in när som helst. Även på mycket
kort varsel. Men också eftersom min arbetsgivare tyckte att jag var
duktig och trevlig och pålitlig.



Att gnälla över min lön och min timanställning föll mig inte in. Jag
var så stolt över att ha fått ett jobb över huvudtaget. Ingen annan i
min ålder hade ju något jobb så jag kände mig väldigt vuxen. Men då
några månader hade gått och då arbetet hade blivit något vardagligt
började jag förstå att ett fast arbete var något eftersträvansvärt. Att
det inte var så roligt att sitta och vänta vid telefonen och att aldrig
veta om lönen skulle räcka till räkningarna. Det var inte kul att
tvingas ta en del av lönen i svarta pengar och det var igen frihet att
vara timanställd, som SAF hade lärt oss i skolan, utan snarare en slags
livegenskap. Det var då jag insåg att lärarna på något sätt hade haft
rätt ändå. Ingen skulle ge mig ett fast arbete om jag inte hade en
utbildning.



*


Sagt och gjort. Jag sökte till Komvux och släpade mig igenom de fem
terminerna för att få en utbildning som undersköterska. Jag skulle
äntligen få en yrkesidentitet, ett slutbetyg och det viktigaste av
allt, en fast anställning. Idag har jag uppnått flera av mina mål. Ett
slutbetyg och ett yrke har jag skaffat mig. Men att få ett riktigt jobb
är något som känns mycket avlägset. Det är nämligen anställningsstopp i
vården och om man har tur kan man få en timanställning.



Jag är alltså tillbaka på ruta ett. Nu när jag är arbetslös har jag
heller inte rätt till A-kassa, eftersom min förra arbetsgivare tvingade
mig till svartjobb. Jag har aldrig haft något emot att betala skatt och
jag skulle aldrig jobba svart frivilligt. Ändå heter Riksskatteverkets
kampanj jobba vitt. Varför heter den inte ”anställ vitt” kan man fråga
sig?  Det är ju där problemet ligger. Vi som jobbar svart gör det
för att vi inte ha något val.



*


Det är så konstigt att det hela tiden talas om hur stor brist det är på
vårdpersonal och vilken katastrof det är att unga inte vill jobba inom
vården. Det är ju inte sant. Jag och mina klasskamrater vill inget
hellre än att arbeta inom vården. Det vill vi trots de låga lönerna och
trots den låga statusen. För att vi är stolta över vår
samhällsfunktion, för att vi vill arbeta med människor. För att det är
intressant och stimulerande. Enda anledningen till att vi inte arbetar
inom vården är att vi inte får några jobb.



Vi behövs mer än någonsin, och vi finns i överflöd. Vilket idiotiskt samhälle är det som inte tar chansen och använder oss?


MARIA PEHRSSON, undersköterska

Proletären 44, 2003