Dit går vi inte!

Lite ledsamt att lämna ett bygge efter sju månader,
men samtidigt skönt. Att hela tiden flytta runt är faktiskt en av de
positiva sakerna med byggjobbet. Man hinner liksom aldrig tröttna.



Det mesta på renoveringen av barnsjukhuset i Malmö har gått vår väg. Vi
har fått de hjälpmedel vi velat ha och haft någorlunda flyt i jobbet.
Det har varit ett roligt jobb på grund av vår delaktighet. Under hela
bygget har vi haft planeringsmöte på måndagar med en representant för
varje yrkesgrupp. På dessa möten har vi lagt upp tidsplaner och löst
problem. Den enda chefen som deltagit har varit huvudentreprenadens
chef, dvs vår chef. Men på grund av sin ålder och ringa erfarenhet har
han låtit arbetarkollektivet ta de egentliga besluten och sätta den
verkliga tidsplanen.



*


Det har varit roligt att våra möten skött hela verksamheten medan
chefsmötena mellan de olika yrkesgrupperna på tisdagar bara blivit fika
och dösnack. Visst har vi inte fått igenom allt, men många gånger är
det vi arbetare som bestämt. Som grädde på moset har vi grillat korv
varje fredag under alla månader. Ansvaret för grillningen snurrade vi
runt på de olika yrkesgrupperna och som mest gick det åt 60 korvar.



Med detta i färskt i minne känns det inte omöjligt att vanligt folk
visst kan driva hela samhället. Att toppen behöver basen men basen inte
behöver toppen.



För oss gav ackordet en hyfsad lön och för firman gick det nog bra. Har inte hört något gnäll i alla fall.

 Stärkta av vad vi presterat och den respekt det borde medföra så
kom vi till nästa lilla jobb, som var ett takbyte. Vi besökte bygget en
vecka innan vi skulle börja och påpekade att ställningen måste ändras
så att den blir säker för oss och plåtslagarna att jobba på.



*


Respekten lyste dock med sin frånvaro. För nu en vecka senare då vi
återkommer till taket märker vi att ställningen inte blivit ändrad. En
bit av taket går fortfarande utanför skyddsräcket. Vi ringer vår chef
och undrar vad det är frågan om. Han hänvisar till en annan chef.



Då får vi reda på att de som chefer skapar förutsättningar för arbete
och det är upp till oss att lösa problemen. Att bygga om ställningen
skulle kosta mer än 20.000 kronor, så det är inte aktuellt.



Samtalet på fikat surrade kring vetskapen om att våra liv i dagens
penningvärde ungefär är värt 20.000 kronor. På middagen satte vi oss
ner och tog ett kollektivt beslut.



Vi går inte dit. Vi river pappen en meter ifrån skyddsräcket. Om taket
ska bli färdigt får chefen själv riva pappen och plåten samt pappa tät
den bit som är utanför skyddsräcket.



Då chefen senare kommer till arbetsplatsen meddelar vi vår inställning.
Det är bara vi fyra snickare på taket och vi är eniga, så det är inte
så mycket att diskutera.



Nu får de kommande dagarna utvisa om chefen river och pappar den biten. För dit går inte vi.


DENNIS ANDERSSON, snickare

Proletären 12, 2005